Slutet eller inte slutet för yttrandefriheten

Sammanfattning: Ett kommunalråd sa följande till en medarbetare på frågan om hur det ligger till med Whistleblowerfunktionen i Malmö stad: ”Whistleblowerfunktion? Det behövs inte, finns en e-postadress och den är till mig, det räcker!” Yttrandefriheten som demokratisk rättighet har gamla anor i Sverig. I modern tid har den införlivats aktivt bland de anställda i den offentliga sektorn. Till arbetsplatser i den offentliga sektorn hör bland annat myndigheter verksamma inom kommuner. För att säkerställa att yttrandefriheten fungerar på offentliga arbetsplatser används yttrandefriheten och meddelarskyddet som verktyg för att värna och slå vakt om demokratin. De anställda är med andra ord skyddade av lagar för att de ska kunna yttra sig om något brottsligt förekommer på deras arbetsplats. Vi kallar i folkmun dessa personer för ”visslare”, whistleblowers. Yttrandefriheten har sett olika ut genom tiderna. Lennart Lundquist menar dock i sin senaste bok Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?) att det är illa ställt med den varan på våra offentliga arbetsplatser. Enligt honom är det demokratiska skyddet för de som yttrar sig, visslar, satt ur funktion av olika anledningar. Men ibland behövs inte mer än vetskapen om att det ligger till så för att tysta medarbetarna. Vid andra tillfällen är taket så lågt på en arbetsplats att det inte finns utrymme för några avvikande åsikter. En undersökning som tar reda på hur det ligger till med den upplevda yttrandefriheten i en offentlig förvaltning som stadshuset i Malmö kan med andra ord vara rätt i tiden