Stjärnfamiljer och kärnfamiljer - En kritisk diskussion kring flersamt föräldraskap i svensk familjerätt

Sammanfattning: Hur vi väljer att organisera våra familjer har genomgått en radikal förändring sedan mitten av 1900-talet. Kärnfamiljen är visserligen fortfarande den vanligaste familjeformen, men den har i allt större utsträckning kommit att kompletteras med en rad icke-traditionella familje-konstellationer, bl.a. samkönade familjer. Den här utvecklingen har naturligtvis också påverkat hur vi lever och praktiserar familjeliv. Medan den traditionella kärnfamiljen skulle kunna betecknas som stabil, konservativ och könad, kännetecknas dagens familjeliv av värden såsom föränderlighet, individualitet och – i alla fall till viss del – jämlikhet. Trots detta struktureras den föräldrarättsliga regleringen alltjämt utifrån den biologiska moderns relation till barnet och den horisontella intimiteten mellan de biologiska/genetiska föräldrarna. På det stora hela tolkar såväl den nationella lagstiftningen som det unionsrättsliga och det internationella regelverket föräldraskap som ett resultat av biologiska och genetiska band. Detta medför att ett barn aldrig anses kunna ha mer än två (rättsliga) föräldrar, oavsett familjeform, samt att det endast är dessa relationer som anses vara i behov av rättsligt skydd. Synen på familjen som en sexuell-naturlig förening mellan man och kvinna fungerar som ideologisk utgångspunkt för lagstiftningen, vilket leder till att det är dessa normer som regelverket förstärker och reproducerar. I och med att det är den sexuella familjen, the sexual family, som sätter gränserna för föräldraskapet exkluderas de föräldra- och barnrelationer som bygger på enbart sociala och psykologiska band. Detta, och det faktum att vårdnadshavaren saknar skyldighet att själv utföra den faktiska vårdnaden, bidrar till att rättsligt sett osynliggöra den sociala föräldern. Eftersom en social förälder utan föräldrastatus inte omfattas av de rättigheter och skyldigheter som följer det rättsliga föräldraskapet kommer barnet i realiteten att sakna legalt skydd för denna relation. I förlängningen innebär detta att barnet riskerar att förlora rätten till kontakt med den aktuella föräldern vid t.ex. en separation. Detta skulle kunna anses strida mot principen om barnet bästa, d.v.s. den princip som ska vara vägledande vid alla beslut rörande vårdnad, boende och umgänge. För att fullt ut kunna skydda barnets rättigheter krävs således att lagstiftningen ses över. Icke desto mindre är flersamt föräldraskap en komplex fråga och en uppdaterad men otillräcklig lagstiftning riskerar att skapa nya problem. Förutsättningarna är naturligtvis goda då samtliga inblandade parter är överens om hur föräldrarelationerna och ansvaret för barnet ska organiseras, men så är dessvärre inte alltid fallet. I situationer där parterna inte är eniga kan en lagändring som tillåter fler än två föräldrar resultera i att människor tvingas in i familjekonstellationer de aldrig avsåg att skapa. Det finns också en risk att rättssystemet skulle behandla flersamma familjer som heterosexuella föräldrapar som genomgått en separation, utan förståelse och respekt för de premisser utifrån vilka föräldrarna valt att organisera sitt familjeliv. Dessutom kan de starka könsnormer som präglar familjelivet orsaka betydande problem; bl.a. kan betydelsen av föräldrafunktion och faktisk omvårdnad minska eftersom dessa vanligtvis utförs av kvinnor. Vidare kan den sociala moderns föräldraskap framställas som mindre legitimt p.g.a. att det saknar genetiska och biologiska band till barnet. Lesbiska familjer kan också komma att utmålas som faderslösa och ofullkomliga, vilket skulle undergräva den lesbiska familjen. Allt som allt kan alltså en reglering om flersamt föräldraskap leda till ökad fokus på det genetiskt (manliga) föräldraskapet och till att det sociala (kvinnliga) föräldraskapet nedvärderas. Sammantaget stärker detta de patriarkala strukturerna i familjerätten och ökar mäns makt över kvinnor. Det kan emellertid finnas sätt att minska ovanstående risker. En betydande faktor är det rättsliga föräldraskapets rättsföljder. I svensk rätt fungerar föräldraskapet som ett paket: den som förklaras vara förälder i lagens mening erhåller per automatik samtliga rättigheter och skyldigheter som föräldraskapet innefattar, inklusive den rättsliga vårdnaden över barnet. Med tanke på att det är långtifrån alla som organiserar sitt familjeliv utifrån principen att alla föräldrar tar lika stort ansvar för barnet kan det ifrågasättas om det är lämpligt att den rättsliga vårdnaden följer föräldraskapet på detta vis. Det bör också påpekas att denna konstruktion kan öka risken för konflikter i familjer med fler än två rättsliga föräldrar. En potentiell lösning skulle kunna vara att erkänna relativa föräldrarättigheter, vilket skulle innebära att det rättsliga föräldraskapet separerades från vårdnads-havarskapet. Detta skulle betyda att ett barn skulle kunna ha fler än två föräldrar, utan att samtliga dessa skulle ha vårdnad om barnet. En annan fråga som är intressant i sammanhanget är hur flersamt föräldraskap skulle kunna hanteras rent lagtekniskt. Även om tvåsamt föräldraskap är normen i västerländsk rätt finns såväl rättsvetenskapliga förslag som gällande lagstiftning som tillåter ett barn att ha fler än två rättsliga föräldrar. De flesta av dessa alternativ bygger dock på avtalsliknande konstruktioner. I korthet innebär dessa att ett kontrakt läggs till grund för föräldraskapet. Detta är onekligen intressanta och nytänkande lösningar. Likväl kan det anses problematiskt att lösningsmodellerna är så (neo)liberalt influerade, särskilt med tanke på att kontrakt och avtal tenderar att präglas av värden som är svåra att kombinera med familjerättens etiska aspekter. Det finns emellertid andra sätt att hantera frågan, t.ex. genom att kombinera en föräldrapresumtion för lesbiska makar med en samtyckes-reglering gällande flersamt föräldraskap. Sammanfattningsvis skulle införandet av en reglering om flersamt föräldraskap i svensk familjerätt förmodligen inte vara lätt att genomföra. Icke desto mindre måste lagstiftningen kunna hantera dagens förändrade familjemönster och skydda även människor som lever utanför de traditionella (familje)normerna.