Identitetsskapande genom en teoretiskt förankrad historieundervisning

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på grundnivå från Malmö universitet/Lärande och samhälle

Sammanfattning: Denna kunskapsöversikt ämnar att granska vilka implikationer lärares förhållningssätt har för elevers identitetsutveckling samt identifiera vilka effekter historieundervisning har för elevers värderings- och identitetsskapande om den är förankrad i relevant teori. Frågeställningarna som denna kunskapsöversikt behandlar är: i) Vilken inverkan har historielärarens inställning till elevens värderings- och identitetsskapande? ii) Hur påverkas elevens värderings- och identitetsskapande genom tillämpningen av historiedidaktiska teorier i undervisning? För att finna ett adekvat underlag till arbetet gjordes en systematisk sökning av nyckelord med relevans för frågeställningarna, i databaser med tydliga pedagogiska inriktningar: SwePub, Libsearch, ERIC och Google Scholar. Resultatet av informationssökningen tyder på att subjektifieringsdimensionen i grundskolans utbildning i flera fall försummas samtidigt som en stor del av de lärare som aktivt arbetar med värderings- och identitetsskapande i historieundervisningen har en tendens att göra så på ett ineffektivt och otidsenligt sätt. Anledningen de intervjuade lärarna gav till varför de inte hade en metodisk plan för att arbeta med värderings- och identitetsskapande var att de ansåg att det skedde på ett omedvetet plan. Genom intervjuerna med de lärare som hade med värderings- och identitetsskapande i sin undervisning framgick det att det förhållningssätt de hade till ämnet var problematiskt. Identitet kopplades ofta med etnicitet och en specifik geografisk utgångspunkt eller med heteronormativa stereotyper. Generellt präglades svaren av en tydlig nationell diskurs, med klara ideal. Vidare förankrar arbetet tre aspekter av historieundervisningen i historiedidaktiska teorier, som lärare bör ha i åtanke vid planeringen av undervisning som behandlar värderings- och identitetsskapande ämnesområden. i) Beroende på det mål läraren har med undervisningstillfället bör en eller flera strategier för undervisning om kulturell identitet tillämpas. Därmed kan undervisningen få ett klarare fokus och sprida ideal som människor lika värde, snarare än ett tankesätt som binder folk och kulturer till stereotyper. ii) Tillämpningen av historiedidaktiska verktyg, som berättelsen, tidslinjen och källkritik, kan utnyttjas för att utveckla förmågor hos eleven som är nödvändiga för att forma sina egna värderingar och identiteter. Med andra ord, förmågor som skyddar eleven från andras inflytande, genom att bryta ned historiebruk, samt förmågor som möjliggör att eleven kan skapa kunskap i det förflutna, finna mening i den historiska kunskapen och kunna känna empati med andra. iii) Lärare bör sträva efter att hjälpa eleven utveckla de förmågor hen behöver för att utveckla ett genetiskt historiemedvetande och därmed den autonoma förmågan att utveckla sina värderingar och sin identitet. Om eleven utvecklar ett genetiskt historiemedvetande har hen förmågan att både förstå och utveckla sina värderingar och sin identitet även efter sin skolgång och blir då omställningsbar livet ut

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)