Bevisprövningsprocessen - med fördjupning på värdering av muntliga utsagor inför rätta samt en analys av Höganäsmålet

Sammanfattning: Ett av det vanligaste bevismedlet vid brottsmålsprocessen är den muntliga utsagan inför rätta och troligen är också detta bevismedel, det bevismedel som ger det största problemet att värdera. I mål där annan bevisning än muntliga utsagor saknas, blir analysen av målsägandens utsaga av direkt avgörande betydelse för utgången. Uppsatsen avser att behandla rättens bevisprövning i brottmål, med fördjupning på värdering av muntliga utsagor inför rätta samt att göra en analys av ''Höganäsmålet''. Uppsatsen är indelad i två delar, den första delen - teoretiska delen - lägger en teoretisk grund för bevisprövningen. I den andra delen - praktiska delen - görs en analys av ''Höganäsmålet'', med utgångspunkt från teorier från den teoretiska delen Teoretisk del Enligt RB 35:1 gäller den fria bevisprövningen. Principen innebär dels att alla bevismedel får åberopas i processen, dvs. fri bevisföring, dels att domstolen fritt kan tolka åberopad bevisning, dvs. fri bevisvärdering. Av RB 35:1 framgår det också att rätten skall beakta allt som förekommit i målet men det sägs ingenting om vad som krävs för att gärningspåståendet skall anses vara styrkt. Genom rättspraxis har man fastställt att det allmänna beviskravet i brottmål skall vara ''ställt utom rimligt tvivel'' att den tilltalade har begått den påstådda gärningen. Det ankommer på åklagaren att bevisa att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet, dvs. åklagaren har bevisbördan för alla fakta som ligger till grund för brottsbedömningen. De flesta av oss har en önskan om att polisen löser brott och att våra domstolar avkunnar korrekta domar. En förutsättning för att så skall kunna ske är bl.a. att rätten har tillgång till tillförlitliga utsagor. När rätten skall värdera dessa utsagor krävs att rätten gör någon typ av utsageanalys för att om möjligt bedöma om utsägaren talar sanning eller rent av ljuger. För att förbättra säkerheten i denna bedömning av utsagans tillförlitlighet har vissa kriterier identifierats som indikerar om en person talar sanning respektive ljuger. Exempel på kriterier för den sanningsenliga utsagan är att den är detaljrik, strukturenhetlig, homogen, individuell, oföränderlig och spontan. Även om enstaka kriterier är uppfyllda så är detta ingen garanti för att det handlar om en självupplevd händelse utan det är först när en berättelse uppfyller flertalet av dessa kriterier som man kan göra den avvägningen att mycket talar för att berättelsen är självupplevd. Praktisk del I ''Höganäsmålet'' var Bo Larsson åtalad för bl.a. sexuellt utnyttjande av underårig och grov våldtäkt. Åtalet grundade sig på uppgifter från målsäganden, som hörts inför TR och HovR. Vidare hördes Kenneth Lind som vittne då målsäganden hade gått i terapi hos honom och berättat om sexuella övergrepp för honom. Några direkta vittnesiakttagelser eller någon utslagsgivande teknisk bevisning förelåg inte. Av avgörande betydelse för utgången i TR samt i HovR var därför tilltron till de uppgifter som målsäganden lämnat. Såvitt framgår av domarna är de trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningar som gjorts av rätten noggrant utförda och bedömningarna är också gjorda enligt teorierna i den teoretiska delen i uppsatsen. Det finns dock vissa synpunkter på dessa bedömningar samt även vissa synpunkter med avseende på vittnesförhöret med Kenneth Lind. Nedan redogörs för tre av dessa synpunkter. TR och HovR har till viss del grundat sin bedömning av målsägandens trovärdighet på Kenneth Linds vittnesmål. En terapeut har som uppgift att hjälpa sin patient och bör i princip utgå från att patientens uppgifter är riktiga och vill nog som regel också tro detta. Utsagor av terapeuter bör därför i allmänhet inte tillmätas någon större betydelse och det kan t.o.m. synas otillfredsställande att dessa personer över huvud taget skall uttala sig om sina patienters trovärdighet. När man läser domskälen, från TR och HovR, får man en uppfattning att domstolen i viss mån gett Kenneth Lind uppgiften att bedöma om målsägandens utsaga är tillförlitlig eller ej. Härigenom har man till viss del lagt över bevisvärderingen på honom men det är domstolen som skall pröva och avgöra bevisfrågan, RB 35:1, och denna uppgift kan inte domstolen frånsäga sig. Då utgången i målet till så stor del baserar på om målsägandens utsaga är tillförlitlig eller ej så borde domstolen ha förordnat en vittnespsykolog som sakkunnig. En förordnad sakkunnig kan troligen tillföra rätten ett mera opartiskt utlåtande om målsägandens berättelse, ang. de sexuella övergreppen, än den behandlande terapeutens utlåtande. Slutsatsen är att TR och HovR har gjort en noggrann trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömning, dock med vissa brister. Bo Larsson har delvis med anledning av vissa ovan nämnda brister samt att det har framkommit nytt material blivit beviljad resning. Målet togs på nytt upp av HovR och den 21 december 2004 meddelade en enhällig HovR att åtalet skulle ogillas och att fängelsestraffen skall undanröjas.