Rättsliga möjligheter att förebygga tvångsomhändertagande enligt 3 § LVU : Socialtjänstlagens regler

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen har varit att undersöka vilka möjligheter SoL ger kommunerna att genom förebyggande arbete undvika att ungdomar behöver tvångsomhändertas på grund av sitt eget beteende. Undersökningen har genomförts med en rättsdogmatisk metod där lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin har studerats för att besvara uppsatsens syfte. Tvångsomhändertagande av ungdomar med anledning av det egna beteendet kan ske då en påtaglig risk att den unge skadar sin hälsa eller utveckling genom exempelvis missbruk, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende föreligger. Över tid har det förebyggande arbetet som regleras i SoL utvecklats och barnrättsperspektivet har stärkts. Barnets bästa ska alltid ligga till grund för insatser och hänsyn ska tas till de ungas vilja. Svårigheter kan uppstå när kommuner själva ska tolka lagreglerna och utforma insatserna. Den grundtanke som genomsyrar socialtjänstlagen är att den ska vara serviceinriktad och hjälpande.  Det förebyggande arbetet delas in i tre kategorier där de första riktar sig till alla individer i kommunen viket kallas för strukturinriktade insatser. Den andra kategorin är allmänt inriktade insatser som riktas sig mot en riskmiljö eller en riskgrupp. Den tredje och sista riktar sig till specifika individer i form av individuellt inriktade insatser. Nyligen kom en statlig utredning som lyfter vikten av det förebyggande arbetet. Förslaget på ny socialtjänstlag syftar till att ge alla människor samma rättigheter och möjligheter samt förstärka möjligheten till förebyggande arbete. Undersökningen visar att SoL ger kommunerna en rad verktyg för att förebygga att barn och unga tvångsomhändertas i enlighet med 3 § LVU, men att det fortfarande finns utrymme för att utveckla och förstärka det förebyggande arbetet.