Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering : Har lagändringen i diskrimineringslagen gjort någon skillnad sedan 2015?

Sammanfattning: Den här uppsatsen utforskar de nya reglerna om bristande tillgänglighet som blev en form av diskriminering i den svenska diskrimineringslagen 2015. Studien undersöker den praktiska erfarenheten av att tillämpa de nya reglerna, genom att analysera avgöranden i svenska domstolar. Uppsatsen söker svar på huruvida diskrimineringslagens regler om bristande tillgänglighet kan uppfylla de krav i praktiken som ställs om tillgänglighet i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Uppsatsen tillämpar den rättsdogmatiska metoden och den rättsanalytiska metoden. Materialen för analysen består av diskrimineringslagen och dess förarbeten, CRPD, domar gällande bristande tillgänglighet och juridisk doktrin. Analysen av rättstillämpningen sker utifrån ett funktionshinderperspektiv som ger uppsatsen sitt teoretiska ramverk. Uppsatsen hävdar att diskrimineringslagens regler om bristande tillgänglighet är otillräckliga för att öka tillgängligheten i samhället för att personer med funktionsnedsättning ska kunna vara delaktiga på lika villkor som andra. Enligt uppsatsens förslag bör det övervägas huruvida diskrimineringslagens förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska utvidgas till alla samhällsområden; vidare behövs det att domstolarna tillämpar den fördragskonforma tolkningen konsekvent eller att CRPD inkorporeras för att de krav som ställs i konventionen om tillgänglighet ska få större genomslag i det svenska rättssystemet.