Den prehospitala bedömningen av patienter med dyspné

Detta är en Magister-uppsats från Högskolan i Borås/Akademin för vård, arbetsliv och välfärd; Högskolan i Borås/Akademin för vård, arbetsliv och välfärd

Sammanfattning: Bakgrund: Symtomet dyspné kan vara tecken på en mängd olika sjukdomstillstånd av olika allvarlighetsgrad såsom lungsjukdom, hjärtsjukdom, sepsis etcetera. Upplevelsen av dyspné är subjektiv och känslan av att inte få luft skapar ett obehag och ett lidande hos patienten. En strukturerad och väl utförd bedömning av ambulanssjuksköterskan är grunden för en adekvat behandling. Till ambulanssjuksköterskans hjälp finns riktlinjer för omhändertagande av patienter med dyspné, i dessa riktlinjer ingår primär- och sekundär bedömning med riktade undersökningar elektrokardiogram (EKG), lungauskultation och vitala parametrar (VP).   Det finns idag kunskapsluckor gällande ambulanssjuksköterskors följsamhet till de riktlinjer som tillhandahålls, samt i vilken utsträckning den prehospitala bedömningen av patientens sjukdomstillstånd överensstämmer med den hospitala slutbedömningen. Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskans följsamhet till verksamhetens riktlinjer, samt hur väl bedömd prehospital arbetsdiagnos överensstämmer med bedömd hospital slutdiagnos.  Metod: Kvantitativ ansats med ett slumpmässigt retrospektivt urval. Resultat: Fyrahundratolv patientjournaler kodade med ESS 4, dyspné granskades. Medianåldern var 78 år och cirka hälften var män. Resultatet visade att bedömningen av patienter med dyspné var bristfällig. Det fanns en skillnad mellan könen gällande bedömning av neurologi (D), där kvinnor bedömdes i högre grad. Det fanns en skillnad mellan könen i bedömningen av besvärets karaktär (Q) med en ökad bedömning på manliga patienter. Det framkom också en skillnad i bedömningen mellan vuxna och äldre där besvärets karaktär (Q), besvärets utstrålning (R) och vad som föregick insjuknandet (E) bedömdes i högre grad hos äldre. Saturation bedömdes i högre grad hos vuxna än hos äldre. EKG tas i högre grad på äldre än på vuxna. Prehospital diagnos anges i 36,1% av fallen. Av de fallen överensstämmer den prehospitala arbetsdiagnosen med hospital slutdiagnos i 45,3%. Slutsats: ambulanssjuksköterskor brister i bedömningen av patienter med dyspné och följer inte de riktlinjer som finns. Ytterligare forskning behövs för att svara på varför det brister samt om utbildningsnivå korrelerar med följsamhet till behandlingsriktlinjer.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)