Retentionsrätt av lösa saker och immaterialrätter – En borgenärs dilemma

Sammanfattning: Det finns ett antal faktorer som krävs för att en ekonomi ska kretsa fritt utan störningar eller stagnation. Några av dessa faktorer är förstås på nationalekonomisk basis, andra är juridiska. Många av de juridiska åtgärder som vidtas på lagstiftningsnivå är i syfte att främja handel, utan att en part ska stå en för stor ekonomisk risk i händelse av motpartens oförmåga eller ovilja att betala sin skuld. Ingen skulle vilja vara någon annans borgenär om det inte funnits något skyddsnät eller möjligheter att vidta säkerhetsåtgärder mot gäldenären. Denna uppsats behandlar en av de säkerhetsåtgärder som accepteras i svensk sakrätt. Sakrätten erbjuder ett antal olika möjligheter för borgenären att säkra sin fordran på gäldenären. Vanliga sådana åtgärder är pantsättning och äganderättsförbehåll. Sedan slutet på 1900-talet kan dessutom pantsättning av immaterialrätter göras, medan det fortfarande är oklart om den egendomstypen även omfattas av äganderättsförbehåll. Denna uppsats behandlar dock inte något av de två säkerhetsrätterna. I denna uppsats uppdagas och analyseras ett antal problem som kan uppstå för borgenären när han redan har gäldenärens egendom i sin besittning, och som ett påtryckningsmedel, håller tillbaka den för att få gäldenären att betala sin skuld. Detta kallas retentionsrätt. Även nya idéer som borgenären kan använda sig av lyfts i denna uppsats fram. Några av dessa idéer har aldrig tidigare diskuterats i förarbeten, praxis eller doktrin. Det största problemet som denna uppsats inriktar sig på är huruvida en borgenär får lov att retinera en immaterialrätt. Det faktiska problemet med detta är för det första att en immaterialrätt inte kan bli fysiskt tillbakahållen. För det andra är ett ännu större problem för en sådan tillämpning traditionsprincipen som normalt används vid retention av lösa saker. I denna uppsats presenteras ett antal idéer som skulle kunna användas för att komma undan denna princip och tillämpa retention på immaterialrätter. Uppsatsen konstaterar att det finns en liten sådan ingång, men det avslöjar också andra 4 rättsliga svårigheter. Svårigheter såsom närmast alltför förmånliga regler för borgenären i preskriptionslag (1981:130). Dessutom, hur står sig en sådan tillämpning i förhållande till det strängt hållna kravet om konnexitet? Och så vidare. Att tillämpa retentionsrätt på immaterialrätter tycks slutligen närmast vara uteslutet, även om det finns ett antal vägar genom analog tolkning till köplag (1990:931). Frågan är bara, i hur stor utsträckning kan denna lag användas på immaterialrätter?