Produktansvar enligt Konsumentköplagen

Sammanfattning: Efter ett omfattande arbete med att reformera den äldre köprätten från 1905, en lag som tillämpades vid alla typer av köp oavsett om parterna var konsumenter eller näringsidkare, stiftades en speciell Konsumentköplag 1973. Lagen innehöll inte någon specifik bestämmelse om säljarens produktansvar utan detta reglerades först senare i samband med att en ny Konsumentköplag trädde i kraft 1991. Med produktansvar menas det skadeståndsansvar som uppkommer när en produkt orsakar en skada på annat än produkten själv. Själva skadan som uppkommer definieras produktskada. Säljarens ansvar för produktskador regleras i 31 § Konsumentköplagen. En förutsättning för att konsumenten ska kunna kräva ersättning för produktskador enligt bestämmelsen är att varan är inköpt för privat bruk. Vidare krävs att varan ska kunna anses som felaktig enligt Konsumentköplagens regler och därav ha orsakat en skada på annan egendom. Om den felaktiga varan även orsakar skada på egendom som tillhör konsumentens familjemedlemmar har även dessa rätt till ersättning för produktskada. Villkoret är emellertid även här att den skadade egendomen har använts för enskilt ändamål. Det är avtalet mellan konsumenten och säljaren som är utgångspunkt för avgörandet om en vara ska anses vara behäftad med fel eller inte. Dock är avtalet inte ensamt avgörande för frågans lösning utan även de förväntningar som konsumenten får genom avtalet och omständigheterna kring köpet ska ingå i bedömningen. Detta innebär att hänvisningar till prov, modeller eller uttalanden i säljarens marknadsföring ska beaktas oberoende av att de ska anses vara en del av avtalet eller inte. Vidare ska även konsumentens förväntning om förpackning när en sådan behövs eller annars bör finnas som skydd beaktas. En konsument kan alltid med fog förvänta sig att den inköpta varan är ägnad för sådant allmänt eller särskilt ändamål som en förnuftig person i identisk situation som konsumenten skulle ha förväntat sig att den skulle vara ägnat för, med hänsyn till avtalets beskrivning av varan och övriga omständigheter kring avtalet. Vidare ska en vara automatiskt anses felaktig om den säljs i strid mot ett försäljningsförbud eller om varan bedöms som påtagligt farlig för liv och hälsa. När en vara visar sig felaktig redan efter en kort tids användning beror det ofta på att felet har funnits sedan tidigare. För att underlätta för konsumenten i bevisbördeproblematiken presumerar i KKöpL att fel som visar sig inom sex månader efter att varan avlämnats till konsumenten har funnits redan vid avlämnandet. Undantag från presumtion om s.k. ursprungligt fel föreligger enligt bestämmelsen om det kan anses oförenligt med varans eller felets art. För att en drabbad konsument ska kunna kräva ersättning för produktskada krävs att skadan har uppkommit på egendom som i huvudsak används för enskilt ändamål. Dessutom krävs att den enskilda konsumenten uppfyller sin reklamationsskyldighet enligt KKöpL, vilket innebär att reklamation ska ske till säljaren inom skälig tid efter att konsumenten märkt eller borde ha märkt felet. Ett meddelande som lämnas till säljaren inom två månader efter att konsumenten upptäckt felet ska alltid innebära att reklamationsfristen har hållits. För att säljaren inte ska drabbas av reklamationer som rör varor som sålts långt tillbaka i tiden har det införts en bestämmelse om att säljaren endast ansvarar för varans beskaffenhet i högst tre år efter det att varan faktiskt avlämnats till konsumenten. Undantaget från denna s.k. treårspreskription är om säljaren har lämnat en garanti eller annan liknade utfästelse till konsumenten, eller om säljaren vid köpet har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. En säljare har möjlighet att undgå ersättningsskyldighet för produktskador om denna kan visa att felet i varan inte kan omfattas av säljarens s.k. kontrollansvar. Med kontrollansvar avses säljarens möjlighet att kontrollera huruvida varan uppfyllde avtalets krav innan leverans eller om felet var avhjälpbart vid leverans. Om säljaren anses ha haft möjlighet att kontrollera dessa omständigheter blir han ersättningsskyldig för de skador som uppstår på grund av felet i varan. Konsumenten kan dels kräva ersättning för utgifter i samband med skadan, dels för inkomstförlust. Vidare tillkommer även rätten att kräva ersättning för prisskillnad vid eventuella täckningsköp och för andra uppkomna förluster. För att ersättning ska kunna utkrävas måste det enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer finnas ett orsakssamband mellan den skada som konsumenten lider och säljarens avtalsbrott. Det krävs även att det finns adekvans mellan skadan och avtalsbrottet för att ersättning ska kunna utkrävas. Då det huvudsakliga syftet med skadestånd är att försätta den av avtalsbrottet drabbade konsumenten i samma ekonomiska situation som om det ursprungliga avtalet hade hållits, kan det i vissa fall innebära en alltför stor uppoffring för säljaren. Därför har det införts bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar en eventuell nedsättning eller s.k. jämkning kan ske av säljarens skadeståndsansvar.