Tar du notan? - Något om fördelningen av rättegångskostnaderna enligt 18 kap. 4 § RB och dess påverkan på processen

Sammanfattning: Rättegångskostnadernas fördelning i tvistemål regleras sedan 1948 i 18 kap. RB. Av 18 kap. 4 § framgår hur fördelningen ska ske då part har flera yrkanden, eller då part endast har ett yrkande, men talan endast delvis bifalls. Innan RB:s införande reglerades fördelningen av rättegångskostnaderna i 21 kap. ÄRB. Bägge lagarna bygger på samma huvudregel, att tappande part ska betala vinnande parts rättegångskostnad. För mer komplexa situationer, likt den som idag regleras i 18 kap. 4 §, saknade emellertid ÄRB reglering. Dessutom skilde sig syftet med bestämmelserna i de båda lagarna; ÄRB behandlade rättegångskostnaderna som ett skadestånd, medan RB behandlar dessa som medel för att uppfylla en parts rättsskydd. Genom RB infördes således dels en ny reglering, dels ett helt nytt syfte. Syftet med uppsatsen är att behandla hur bestämmelsen i 18 kap. 4 § tillämpas idag och hur detta kan antas påverka parterna då de processar i domstol. Uppsatsen försöker även utvärdera denna påverkan mot bakgrund av regleringens syfte. För att arbetets syfte ska uppfyllas har tre frågeställningar använts. Metoden vid arbetet har varierat; en rättsdogmatisk metod har använts för att beskriva rättsläget och dess bakgrund, medan en metod bestående av kvalificerade antaganden har använts då påverkan på processen behandlats. Då denna påverkan utvärderats mot regleringens syfte har den rättsdogmatiska metoden till viss del kompletterats med en kritisk metod. Under 1970- och 1980-talen kom flera på området centrala avgöranden. År 1973 dömde HD i plenum att det avgörande för rättegångskostnadernas fördelning skulle vara utgången i målet, något som senare kommit att kallas proportionalitetsprincipen. År 1978 meddelade HD ytterligare ett avgörande, i vilket den part som vunnit huvudfrågan premierades, något som senare kommit att kallas tyngdpunktsprincipen. Rättsläget har sedan dess dominerats av dessa principer och deras inbördes förhållandet. Samtidigt kom flera författare i doktrin att intressera sig för hur rättegångskostnaderna skulle fördelas för att fördelningen skulle följa motiven bakom RB. De har kommit att förorda proportionalitetsprincipen, eftersom de menat att tyngdpunktsprincipen ofta innebär ett otillbörligt gynnande av käranden. I doktrin har det även tydliggjorts hur proportionalitetsprincipen ska användas av domstolarna. Uppsatsen presenterar flera slutsatser. Det är tydligt att rättsläget avseende rättegångskostnadernas fördelning är oklart, och att detta kan antas ha en inverkan på parternas processföring, t.ex. på vilket sätt käranden lägger upp sin talan. Författaren diskuterar även det stöd som proportionalitetsprincipen kommit att få i praxis och doktrin, samt presenterar, ur ett perspektiv av de lege ferenda, argument för en bredare användning av tyngdpunktsprincipen.