Bostadsrättsförening i konkurs : De lege lata, de lege ferenda 

Sammanfattning: Ett förvärv av en bostadsrätt är för många såväl den första som den största investeringen i livet. Bostadrättshavarens bristande kunskap avseende det faktum att en bostadsrättsförening kan försättas i konkurs och i synnerhet rättsverkningarna av detsamma, leder till att förvärvet kan bli ett stort ekonomiskt risktagande för den enskilde individen. Under den senaste femårs-perioden har totalt 121 stycken bostadsrättsföreningar försatts i konkurs. I massmedia har i synnerhet paret R.R:s fall uppmärksammats som berör problematiken som kan anses förenad med hur en bostadsrättsförening kan försättas i konkurs. I de fall bostadsrätts-föreningen själv ansöker om konkurs kan problematik uppstå vid fastställandet av vem i föreningen som är behörig att ansöka om konkurs. Rådande reglering ger nämligen inte uttryck för vem som är behörig att ansöka om att en bostadsrättsförening ska försättas i konkurs. Varken bostadsrättslagen (1991:614) eller lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar anger heller några särskilda förutsättningar för att ett beslut om att ansöka om att försätta föreningen i konkurs ska vara giltigt. Vidare finns det inga krav på att beslutet ska fattas av samtliga styrelseledamöter eller på en föreningsstämma. Det uppställs inte heller några krav på att beslutet om att ansöka om att försätta bostadsrättsföreningen i konkurs måste föregås av information till medlemmarna i föreningen. Avsaknaden av tydlig reglering på området kan skapa svårigheter för såväl bostadsrättsföreningen själv som för tingsrätten vid dess bedömning av obeståndsfrågan. Denna avsaknad skapar även en betydande osäkerhet för den enskilde bostadsrättshavaren som i dagsläget inte ens har rätt till information om att föreningen ämnar ansöka om konkurs. Paret R.R:s fall tjänar för läsarens skull genomgående som ett gott exempel på den problematik som dagens reglering ger upphov till. Efter den utredning som företagits i denna uppsats kan konstateras att det idag råder en uppfattning om att det enbart bör vara föreningens beslutande organ, dvs. styrelsen och föreningsstämman, som har befogenhet att besluta om att bostadsrättsföreningen ska ansöka om konkurs. Problematiken bottnar emellertid i att den bristande regleringen avseende behörighet och befogenhet tillåter att även särskilda firmatecknare på eget bevåg ansöker om föreningens konkurs, detta trots att de då anses överskrida sin befogenhet. Denna brist i regleringen kan leda till att bostadsrättsföreningar försätts i konkurs på falska eller felaktiga grunder eller genom en annan typ av kuppartad ansökan som i sin tur kan tänkas föranledd av en pågående tvist inom föreningen. Vidare förs i uppsatsen diskussion om att det enligt rådande reglering verkar som att de enda som har rätt att föra talan mot ett konkursbeslut avseende en bostadstadsrättsförening är gäldenären eller dess ställföreträdare, dvs. endast de som har rätt att ansöka om konkursen. I uppsatsens analyserande kapitel förs även en diskussion avseende presumtionsregeln i 2 kap. 7 § konkurslagen (1987:672) och dess innebörd. Enligt den utredning som gjorts konstateras att det enligt nuvarande reglering är komplicerat för rätten att känna till när en utökad undersökning i obeståndfrågan bör ske. Vidare är det i stort sätt omöjligt för rätten att få kännedom om att det verkligen är stämmans eller styrelsens uppfattning att rättssubjektet verkligen är på obestånd och därmed ska försättas i konkurs. Med anledning härav kan presumtionsregeln, enligt författarens mening, idag ses som tämligen verkningslös. Den undersökning som företas i uppsatsen ligger till grund för det avslutande kapitlet och den slutsats i vilken författaren framhåller att flera lagförändringar på området är påkallade. Av största vikt är främst att förtydliga i lagstiftningen vad som bör anses utgöra en giltig konkursansökan. Enligt författarens mening bör det förslagsvis ställas som krav att det till konkursansökan bifogas beslutsunderlag i form av ett styrelsebeslut, eller än hellre ett stämmobeslut, som ger uttryck för styrelsens eller stämmans uppfattning i obeståndsfrågan. Med hänsyn tagen till de ödesdigra konsekvenser som kan drabba den enskilde bostadsrättshavaren i de fall vederbörandes bostadsrättsförening försätts i konkurs är det enligt författarens mening av yttersta vikt att framförallt denna lagändring sker – och detta skyndsamt.