Olovliga bortföranden och kvarhållanden, hemvist och barnets bästa

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att utreda vad som anses vara barnets bästa i en situation där barnet har bortförts till och vistats i ett nytt land under så lång tid att barnet har anpassat sig till förhållandena där. Undersökningen är begränsad till länder som är anslutna till 1980 års Haagkonvention. Ska barnet återföras till ursprungslandet eller stanna kvar i det nya landet? Finns det en tidsmässig gräns då barnet inte längre kan återföras? Finns det något lagligt stöd för att återföra ett barn som har fått ett nytt hemvist? Principen om barnets bästa innebär att alla beslut som rör barn ska innefatta ett tydligt barnperspektiv och att hänsyn alltid ska tas till vad som kan vara barnets bästa. Barnets bästa är inget fast begrepp utan en bedömning ska göras i varje enskilt fall av barnets situation. I svensk rätt har mycket tyngd lagts på barns behov av kontinuitet och en stabil tillvaro, den s.k. status quo-principen. De allra flesta vårdnadsavgöranden i Sverige motiveras med status quo-principen, barnets bästa anses vara att stanna där barnet har sin invanda miljö, vilket oftast innebär hos boendeföräldern. För att motverka problemet med olovliga internationella bortföranden av barn utarbetades 1980 års Haagkonvention. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom Lag (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Enligt konventionen är ett bortförande eller kvarhållande olovligt om det strider mot vårdnadshavares rätt och denna rätt också utövades vid den tidpunkt då barnet bortfördes, barnet i fråga är under sexton år och innan bortförandet hade hemvist i en stat som tillträtt Haagkonventionen. Barnet ska enligt konventionen återföras till sitt ursprungsland så skyndsamt som möjligt för att skydda mot de skadliga effekter som kan uppstå av ett olovligt bortförande eller kvarhållande. En överflyttning får dock vägras om ansökan om återförande gjorts efter mer än ett år och barnet funnit sig till rätta i sin nya miljö. Överflyttning får vägras om barnet motsätter sig det och barnets vilja bör beaktas, samt om överflyttningen kan skada barnet eller försätta det i en situation som inte är godtagbar. Svensk domstol tar ofta ganska lång tid för att komma fram till ett beslut i Haagärenden och barnets långa vistelse medför att barnet har fått hemvist i det nya landet. Domstolen är då ovillig att överlämna barnet till den andra vårdnadshavaren. Jag anser att detta inte helt och hållet överensstämmer med vad Haagkonventionen och verkställighetslagen stadgar om att ett barn inte kan grunda nytt hemvist utan båda föräldrarnas medgivande om inte vårdnadshavaren genom passivitet kan anses ha givit sitt samtycke i efterhand. Å andra sidan måste beaktas att Haagkonventionens syfte är att skydda barn från att bli uppryckta ur sin invanda miljö och barns behov av kontinuitet och en stabil tillvaro.