Bearbetning och Verarbeitung – en komparativ studie av två originära fång

Sammanfattning: Förevarande examensarbete undersöker den sakrättsliga regleringen av specifikation i svensk respektive tysk rätt utifrån två distinkta typfall. Syftet med studien är dels att öka kunskapen om specifikation som rättsligt fenomen, dels att underlätta en utveckling av den svenska rätten genom att undersöka förutsättningarna för en transplantation från den tyska rättens Verarbeitung-institutet. Frågeställningarna efterlyser sålunda ett svar på dels hur svensk respektive tysk rätt besvarar de centrala juridiska frågor som uppkommer i de typfall som beskrivs nedan, dels i vilken utsträckning det går att främja det svenska bearbetningsinstitutets funktioner genom att transplantera element från det tyska Verarbeitung-institutet. Typfall (I) tar sikte på situationen då en specifikant utan samtycke bearbetat fysisk lös egendom som tillhör en annan person; har specifikanten eller den ursprunglige ägaren bäst rätt till egendomen? I typfall (II) varieras scenariot på så vis att en beställare frivilligt överlämnat egendom till en tillverkare, i syfte att den senare ska bearbeta egendom (arbetsbeting); efter att bearbetningen skett men före det att den bearbetade egendom överlämnats går tillverkaren i konkurs. Åtnjuter beställaren separationsrätt till den bearbetade egendomen, eller ska den komma tillverkarens borgenärer till godo såsom exekutionsunderlag? I svensk rätt saknar båda typfallen direkt reglering i lag, men typfall (I) har avhandlats i praxis. Utifrån befintliga vägledande avgöranden, står det klart att svensk rätt dels erkänner bearbetning som ett originärt fång, dels uppställer två kumulativa rekvisit för att specifikanten ska förvärva äganderätt. För det första måste det av specifikanten tillförda ekonomiska värdet åtminstone överstiga stoffets värde, och för det andra måste det vid en sammanvägd bedömning vara billigt att egendomen tillfaller specifikanten; obilligt kan det exempelvis vara i den händelse att specifikanten rånat egendomen från den ursprunglige ägaren och inte tillfört ett alltför stort värde. Vad avser typfall (II) existerar inga prejudikat som ger direkt ledning kring hur scenariot är att bedöma, och inte heller är det möjligt att utifrån tangerande författningar härleda några slutsatser därom. I doktrin förefaller majoritetsuppfattningen visserligen vara att beställaren bör åtnjuta separationsrätt, men rättsläget är icke desto mindre behäftat med osäkerhet. I tysk rätt är i sin tur båda typfallen att subsumera under 950 § i Bürgerliches Gesetzbuch (BGB), vars två stycken uppställer kriterierna för, och rättsföljden av, ett fång genom Verarbeitung. För att en aktör ska förvärva äganderätt jämte 950 § BGB, måste således fem kumulativa rekvisit alltid vara uppfyllda. För det första måste det röra sig om specifikation av vad som i tysk rätt är att klassificera som en bewegliche Sache (förenklat: lösöre). För det andra måste en verksamhet ha ägt rum som är att inordna under begreppet Verarbeitung, d.v.s. målinriktat mänskligt arbete syftandes till att förädla egendomen. För det tredje måste processen ha resulterat i framställningen av en ny sak. För det fjärde måste den bemälda aktören vara att betrakta som den nya sakens Hersteller (framställare). För det femte och sista får inte värdet av bearbetningen vara avsevärt lägre än stoffets värde. Brister det i något av rekvisiten är 950 § BGB ej tillämplig. Till skillnad från svensk rätt erbjuder tysk rätt därmed ingen möjlighet att neka specifikanten äganderätt i typfall (I), även i den händelse att han agerat kvalificerat otillbörligt. Vad avser typfall (II) är dock frågan om beställaren åtnjuter separationsrätt mer komplicerad. Efter en lagändring har dock det tyska rättsläget, som en följd av invecklade juridisk-systematiska överväganden, i detta avseende blivit oklart. Studiens slutsats är således att det tyska rättsläget avseende typfall (II) i sina enskildheter besväras av sådan osäkerhet, att ett otvetydigt svar på arbetets frågeställning inte är möjligt att ge. Avslutningsvis konstaterar arbetet att det svenska bearbetningsinstitutets ändamål är att skapa rättssäkerhet/förutsebarhet, att förskaffa värdeskapande mänskligt arbete sakrättslig relevans, att harmoniera med rättsordningen i övrigt samt att (vad avser typfall II) främja marknadsekonomins funktion. Vissa delar av det tyska Verarbeitung-institutet – såsom den tyska doktrinens detaljerade redogörelse för vilket mänskligt agerande som är att betrakta som Verarbeitung – är härvidlag så beskaffade att en transplantation skulle främja ändamålen med det svenska bearbetningsinstitutet. Andra delar av den tyska rätten är däremot direkt olämpliga att transplantera. I synnerhet frånvaron av en möjlighet att neka specifikanten äganderätt vid kvalificerat otillbörligt agerande, rimmar illa med den svenska rättens nuvarande skydd för bestulna eller rånade ägare.