3D stödd stadsplanering : en studie i hur samtida digital 3D baserad modelleringsteknik påverkar

Sammanfattning: Det svenska samhället har krav på ett ökat bostadsbyggande. För att kunna höja produktionstakten kommer ofta argumentet att den snåriga processen från idé till bygglov via detaljplan måste förenklas. Bygglovsprocessen i sig representerar en mycket god, nationell demokratisk grundtanke. Det praktiska arbetet styrs och ägs dock av den ansvariga kommunen, och många gånger drar inte arbetsflödet nytta av samtida resurssparande digitala samarbetsverktyg. Samtidigt har vår relation till kartan fullständigt förändrats sedan 2000-talets början. De platta, pappersbaserade kartorna är ersatta av interaktiva, 3-dimensionella digitala modeller, där användarens aktuella position är synlig med meterns noggrannhet. Många använder dagligen dessa 3-dimensionella modeller, kombinerade med komplicerade nätverksanalyser för att navigera till fots och i bil, jämföra olika alternativ inom kollektivtrafiken och upptäcka nya områden via fotorealistiska stadsmodeller. Allt detta kan göras med en enhet som ryms i fickan. En enhet som varken kräver kunskaper i geografisk information, eller teknisk träning i geografiska analysverktyg, för att användas. Syftet med uppsatsen är att bidra till förståelsen för hur digital 3D teknik kan effektivisera den svenska planprocessen, och undersöka huruvida det gör planarbetet mer transparent på ett sätt som ökar förståelsen, och därigenom allmänhetens delaktighet i processen. Arbetet bygger på en litteraturstudie, samt på intervjuer med utvalda sakkunniga. Först redovisas samtida initiativ för att skynda på och samordna övergången till en digital planprocess. Vidare tar studien bas i hur planer redovisas och läses, den undersöker de retoriska förutsättningarna i arkitektonisk kommunikation, samt redogör för utmaningar som är unika för de digitala, 3D-baserade modellerna. Avslutningsvis ställs denna kunskapsbas i förhållande till/mot några kommuners praktiska planarbete. Resultat visar att den allmänna utvecklingen inom 3D har kommit väldigt långt och är något som förväntas av parterna i stadsbyggnadsprocessen, men att det råder stor skillnad i hur olika kommuner arbetar med att digitalisera stadsbyggnadsprocesserna, samt att många aktiva parter efterlyser en nationell samordning i frågan. Vidare konstateras att övergången till digitala 3D modeller inte är helt oproblematiskt, då det tvingar fram visuella förenklingar som inte alltid effektiviserar varken formen eller dess budskap. Utöver detta konstateras att 3D baserad kommunikation är förknippad med samma retoriska utmaningar som traditionell visuell kommunikation.