Konsultansvar och ansvarsförsäkringar

Sammanfattning: Företag väljer i allt större utsträckning att köpa in externa konsulttjänster, istället för att hålla sig med viss särskild kompetens inom organisationen. Det innebär en osäkrare situation för den som utför uppdraget. En arbetstagare som vållar skada i tjänsten, är enligt skadeståndslagen 4:1 enbart skadeståndsskyldig i den mån synnerliga skäl föreligger. När uppdragen däremot läggs ut på konsultbasis, har uppdragsgivaren större möjligheter att kräva ekonomisk kompensation, eftersom konsulten saknar motsvarande skydd mot skadeståndsanspråk. Konsultsektorn har expanderat något oerhört de senaste decennierna. Stora världsomspännande konsultfirmor och enskilda konsulter säljer dyra råd och lösningar till företag och privatpersoner.Exempelvis beräknas konsultarvodena för fusionen mellan Telia och norska Telenor uppgå till ca. 100 miljoner svenska kronor (SDS. 3/2 1999). Uppdragsgivaren saknar i många fall egen expertis på området och har därför ofta svårt att göra självständiga bedömningar av uppdraget, vilket gör att de hamnar helt i händerna på konsulten. Investeringsbeslut etc. kan i sådana fall kommas att fattas direkt på grundval av konsultens utlåtande. Frågan blir vilket ansvar konsulter, hit räknar jag även advokater (1.4.3), skall bära för förmedlade råd, information eller lösningar, som visat sig felaktiga. Uppdragsgivaren betalar dyrt för konsultens tjänster och fattar avgörande beslut med stora ekonomiska konsekvenser utifrån dessa. Det kan tyckas rimligt, att konsulten som expert får bära ansvaret, om det visar sig att denne har utfört ett dåligt arbete med förödande konsekvenser. Å andra sidan kan hävdas att uppdragsgivaren, särskilt om denne är näringsidkare, måste bära vissa naturliga affärsrisker och inte lämpa över dem på någon annan. Traditionellt har vissa konsultgrupper, t. ex. revisorer, åtnjutit någon form av skadeståndsrättslig immunitet och varit skyddade mot ansvar. Övergången från slutna skrån till branscher i fri konkurrens, har lett till en utveckling där även dessa yrkesgrupper numera i större utsträckning ansvarar enligt den allmänna culparegeln. Kleineman, Jan, Ren förmögenhetsskada - särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, s. 532 (Stockholm 1987) Det är viktigt att känna till denna bakgrund, då de olika konsultgrupperna naturligtvis motsätter sig detta ökade ansvar. Ofta hörs argumentet, att ett ökat ansvar riskerar att förlama yrkesutövningen. Riskerna med yrkesutövningen blir så stora att man inte kan utföra sina arbetsuppgifter. Den som har följt de senaste årens rättsutveckling har kunnat se, att det har blivit allt vanligare att kräva skadeståndsrättsligt ansvar av konsulten i domstol, och att Högsta domstolen har avkunnat en stort antal domar på detta område, för att skapa prejudikat. Kleineman, Jan, Vidgat rådgivaransvar? JT 1996-97 s. 1003. Konsulter har befunnits skadeståndsskyldiga, inte bara gentemot den direkta uppdragsgivaren, utan också mot tredje man utanför kontraktsförhållandet, s.k. utomobligatoriskt ansvar (se 2.3). Om konsulten tecknat en relevant ansvarsförsäkring, riskerar inte skadeståndskraven att ruinera konsulten. Ansvarsförsäkringen begränsar risken till vad som är ekonomiskt rimligt. I svensk rätt är skadeståndet inte någon isolerad företeelse, utan fungerar i nära samspel med ansvarsförsäkringen. I de flesta fall krävs det att konsulten har någon form av ansvarsförsäkring, som täcker den uppkomna skadan, för att det överhuvudtaget skall vara meningsfullt för uppdragsgivaren att kräva skadestånd av konsulten. Annars vore skadeståndets reparativa funktion oftast rent illusorisk.