Är WTO:s sanktionssystem effektivt med hänsyn till handelskonflikterna mellan EU och USA?

Sammanfattning: Dagens internationella handelspolitik har kommit att präglas starkt av idén om global frihandel och protektionistiskt tänkande har därmed övergivits. Möjligheten att ställa upp regler för internationell handel beror till stor på de grundläggande regler som folkrätten ställer upp, såsom staters suveränitet och principen om statsansvar. WTO:s regelsystem har kommit att bli ett världsomfattande regelverk för internationell handel och detta regelverks sanktionssystem bygger på att stater gemensamt agerar, genom så kallade retaliationsåtgärder, för att avkräva stater som begår avtalsbrott dess statsansvar. Det finns en möjlighet för stater att erbjuda varandra kompensation. Denna möjlighet är emellertid endast tillfällig och helt och hållet frivillig. Det kan diskuteras huruvida retaliation är en önskvärd sanktionsmöjlighet då detta innebär att stater straffar varandra genom att införa specifika handelhindrande åtgärder gentemot den avtalsbrytande staten. Även om åtgärden får den effekt som är avsedd, kommer varje sådan åtgärd att innebära ett stort bakslag för den globala frihandeln och det torde således vara lämpligt att undersöka möjligheten till alternativa sanktionsmöjligheter. Såsom systemet ser ut idag är det även av stor vikt att diskutera dess legitimitet och acceptans. Då parterna ställs mot varandra i olika tvister och mer eller mindre tvingas till efterlevnad av olika avtal kan det i vissa fall finnas incitament för parterna, särskilt då de större parterna såsom EU och USA, att överge samarbetet. Det är då av stor betydelse att de erkänner systemet som legitimt samt att de känner lojalitet till systemet och besitter en vilja att medverka till dess fortlevnad och utveckling. Trots de olikheter som finns mellan samarbetet inom ramen för WTO och det europeiska samarbetet är det intressant att jämföra dessa systems sanktionsmöjligheter. En stor skillnad är det faktum att sanktionerna inom ramen för WTO endast syftar till att återställa det ursprungliga förhållandet medan det enligt EU:s sanktionssystem även är möjligt att utkräva skadestånd och att ytterligare åtgärder vidtas på grund av skador och förluster. Den slutsats som kan dras av de refererade handelskonflikterna är att staterna trots värnandet om global frihandel till och från tenderar omgärda sig med nationella handelsbarriärer. Intressant att notera är att konflikterna inom EU har kommit att röra sig från konflikter på nationell nivå till konflikter inom olika brancher. Denna typ av ”avnationalisering” bör således anses önskvärd då målet med den internationella handelspolitiken är att eliminera de nationella gränser som kan hindra världshandeln.