Djurvälfärdsaspekter i ekologisk och konventionell slaktgrisproduktion

Sammanfattning: För att möta efterfrågan och konkurrensen måste det svenska jordbruket utvecklas som industri, mot större och mer rationellt organiserade enheter med inriktningen på hur man kan effektivisera för att gå med ekonomisk vinning. Konsekvenserna av detta är att djuren drabbas då deras miljö blir mer industriell. Grisarna blir understimulerade av den begränsade omgivningen eftersom deras naturliga beteenden inte alltid kan tillgodoses, vilket i sin tur kan leda till stereotypa och framförallt avvikande beteenden. Svenska grisar har det i många avseenden bättre än andra grisar inom och utanför EU och detta avspeglar sig bl.a. i 30-50 % större utrymme och mer fast golv, tillgång till strömaterial och därmed också större möjlighet att uttrycka sina naturliga beteenden. Men innebär ”bättre” att det är ”bra nog” eller finns det mer vi kan göra för att öka välfärden och även välmåendet för våra grisar? Berikning minskar oftast djurens sysselsättningsbrist och minskar i de flesta fall oönskade beteenden. I Sverige använder vi oss främst av halm, som berikning och strömaterial, men det har i flera studier visat sig att grisar föredrar andra material såsom torv framför halm. Med exempelvis extra utrymme, strömaterial och leksaker kan man berika miljön för grisar, vilka både minskar icke-önskvärda beteenden (aggressivitet exempelvis) och ökar önskvärda (undersökande, lek, etc.). Det starka svenska djurskyddet, större utrymmen, färre grisar per kvadratmeter och strömaterial kostar givetvis och det är ingen tillfällighet att exempelvis danskt griskött kan säljas i butik till ibland halva priset jämfört med svenskt. I den svenska djurskyddslagen står det att djur ska ha möjlighet att uttrycka naturliga beteenden och när det gäller grisar är dessa beteenden sociala beteenden, sociala interaktioner, aktivitetsbehov, undersökanden beteenden, födosök, bökande, samt bobyggnad för suggor. Grisar är nyfikna djur och undersöker gärna sin omgivning även om den är för dem välkänd. Vältring anses allmänt inte vara ett etologiskt behov och inom konventionell grisproduktion ges inte grisar möjlighet att vältra sig, vilket KRAV-grisar får. Den generella synen är att så länge behovet inte uppstår (det blir varmt i stallarna) behöver inte grisen utföra beteendet och det stämmer åtminstone teoretiskt sett. Tänk om det är som med sandbad för höns att grisar vill och behöver utföra beteendet för att må riktigt bra? Kanske har vi avfärdat beteendet för lättvindigt. När grisens välfärd inte är bra finns den uppenbara risken att avvikande beteende utvecklas och vanliga sådana hos gris är olika former av stympning och kannibalism (svansbitning, bukmassage, öronbitning), men också rörbitning (inte vanligt bland slaktgrisar), bestigning och svansen-i-munnen räknas dit. Det finns vissa miljöaspekter man måste fundera kring och här ligger Sverige bra till, men trots det måste bl.a. ammoniakemissionerna minskas ytterligare. Grisar är inga idisslare och därför är metanutsläppen begränsade, men ekologisk grisproduktion med djupströbäddar, som man ofta använder sig av, och betesgång innebär kväveutsläpp och större ammoniakemissioner. Oavsett inhysningssystem och uppfödningsmetod så finns det fördelar och nackdelar. Det gäller att hitta bra lösningar för grisarna i respektive system och försöka se till att välfärden är så bra den någonsin kan bli inom systemet. Det är inte så enkelt att välfärden automatiskt är bra inom ekologisk slaktgrisuppfödning, för att grisarna får lov att utföra sina naturliga beteenden, och att välfärden är dålig inom den konventionella slaktgrisuppfödningen, för att de har liten eller begränsad möjlighet att utföra naturliga beteenden. Frågan är mer komplex än så.