Har fysisk aktivitet positiv effekt vid mild till måttlig depression?

Sammanfattning: Bakgrund: Den vanligaste formen av depression är egentlig depression som kan delas in i tre undergrupper: mild, måttlig och svår. Var femte vuxen i Sverige får en depressionsdiagnos minst en gång under sin livstid. Inom några år kommer depression att vara det största folkhälsoproblemet enligt världshälsoorganisationen (WHO). I Sverige begås mer än 1000 självmord per år, där merparten sker på grund av depression. Antalet sjukskrivningar på grund av depression har ökat stadigt och år 2005 gick samhällskostnaderna för depression på 33 miljarder kr. De vanligaste behandlingarna vid depression är kognitiv beteendeterapi (KBT) och läkemedel, där selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) är förstahandspreparat. Syfte: Syftet med detta arbete var att undersöka om fysisk aktivitet är en adekvat behandlingsform vid mild till måttlig depression. Metod: Sökningar efter relevanta artiklar har gjorts i pubmed och swemed+. Sammanlagt valdes sju artiklar ut som var relevanta för arbetet. Resultat: I studie 1, som var en meta-analys, minskade deltagarnas poäng statistiskt signifikant på Hamilton Depression Rating Scale (HAM-D) med i genomsnitt 4,52 poäng och i genomsnitt 6,46 poäng på Beck Depression Inventory-skalan (BDI) hos de deltagare som hade fysisk aktivitet (FA) jämfört med kontroller. Minskningen på BDI var kliniskt betydelsefull, men inte på HAM-D-skalan. Studierna 2-4 baseras på en större studie, REGASSAstudien. Jämfört med de som fick standardbehandling (TAU) minskade deltagarna som hade FA sina MontgomeryÅsberg Depression Rating Scale (MADRS)-poäng statistiskt signifikant med 2,99 poäng mer efter tre månader vilket är kliniskt betydelsefullt. Deltagarna som fick KBT via internet minskade statistiskt signifikant med 2,83 poäng mer än vad deltagarna i TAU-gruppen gjorde efter 3 månader vilket också är kliniskt betydelsefullt. I studie 5 var deltagarnas minskning av Patient Health Questionnare-9 (PHQ-9)-poäng statistiskt signifikanta i grupperna som fick beteendeaktivering (BA) och i den gruppen som fick utbildning om depression kombinerat med FA, jämfört med kontrollgrupp, efter tolv veckor. Minskningen i medelvärde för interventionsgrupperna på PHQ-9 var 5,6 till 8,24 poäng, vilket är kliniskt betydelsefullt. I studie 6 minskade deltagarnas PHQ-9-poäng statistiskt signifikant i både gruppen för FA och BA, 7,06 respektive 4,7 poäng. Minskningen av poäng i medelvärde i FAgruppen uppnådde kriteriet för att vara kliniskt betydelsefullt. Minskningen i BA-gruppen nådde nästan gränsen för att vara kliniskt betydelsefullt. Studie 7 undersökte relationen mellan FA och depression, samt den omvända relationen genom Mendelsk randomisering. I den studien påvisades ett skyddande samband mellan accelerometer baserad aktivitet och egentlig depression. Deltagarna i de flesta studier gick från måttlig depression till mild eller ingen alls där behandlingarna hade effekt. Diskussion: De granskade studierna har använt sig av olika skattningsskalor och de har haft olika typer av kontrollgrupper, vilket försvårar jämförelser av de olika studiernas resultat. De grupper som fått standardbehandling har fått olika behandling beroende på vilken läkare de har haft. Mer forskning behöver göras för att säkerställa resultaten och för att ta reda på vilken intensitet träningen ska vara. Det vore även intressant att undersöka om det finns ett samband mellan befolkningens allt mer stillasittande livsstil och ökningen av psykisk ohälsa. Slutsats: De olika studiernas resultat visar att fysisk aktivitet har en positiv effekt på mild till måttlig depression. I kombination med utbildning om vad depression är uppnås en större effekt.