Nämndemän – i det danska och svenska rättssystemet

Sammanfattning: Även om Sverige och Danmark är granländer med varandra så skiljer sig deras rättssystem åt på olika punkter. Trots att rättssystemen vid en snabb överblick verkar vara uppbyggda på samma sätt är skillnaderna stora. I likhet med det svenska rättssystemet finns det tre domstolsinstanser för brottmålsförhandlingar. I det svenska systemet är det tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen, medan det i det danska systemet är institutionerna byret, landsret och højesteret. Någon form av nämnd har medverkat i domstolsprocesser ända sedan vikingatiden. I början träffades antagonisterna för att göra upp. Senare deltog även de tvistandes släkt för att avgöra tvisten. Under 1200-talet var den svenska och danska nämnden mycket lika. Det var 12 män som bildade kollektiv rätt. Många domar avgjordes med järnbörd eller edsmän. Vid kyrkans inträde upphörde ordalierna på grund av att kyrkan ansåg att det inte var lämpligt att gärningsmän friades på grund av att denne kunde ordna fram ett antal vittnen som intygande att gärningsmannen inte var den skyldige. När den inhemska lagen började undervisas vid universiteten fick den kanoniska rätten stå till sidan. Det blev ett tvång att domarna i domstolarna skulle ha juridisk utbildning. De som inte hade det i början var tvungna att anställa en juridiskt kunnig person som satt vid domarens sida. För de svenska nämndemännen krävdes det under lång tid att de var eniga i nämnden för att kunna döma en gärningsman. Om nämnden inte var enig gällde juristdomarens mening. Det var inte förrän under 1980-talet som nämndemän i Sverige fick individuell rösträtt. Det finns vissa likheter mellan Sverige och Danmark då det gäller val till uppdraget som nämndeman. Oftast är det politiskt aktiva eller de som varit politiskt aktiva tidigare som är valbara till nämndemän. Dock finns det en 70 års gräns för valbarhet i Danmark men inte i Sverige. Andra skillnader är att i Danmark är personer som har dålig hälsa, döva eller har språkliga brister i danska språket inte heller valbara. I Sverige finns inga speciella krav på den som är valbar mer än att personen ska vara bosatt inom domsagan. I Sverige har alla brottmål medverkan av nämndemän, åtminstone i tingsrätt och hovrätt. Det finns möjlighet till att endast en juristdomare kan döma i brottmål om det endast leder till böter, men oftast behandlas bötesmålen som notariemål. I notariemålen krävs det nämndemän enligt domstolsförordningen. Det danska rättssystemet har en annan uppbyggnad då det gäller medverkan av lekmän. Det finns, förutom de brottmål som behandlas av endast en juristdomare, domsmandssager och nævningersager. Domsmandssager bygger på en liknande grund som det svenska nämndemanna systemet, men med endast två nämndemän i stället för tre. Domsmandssager är brott som kan ge upp till fyra års fängelse. De brott som kan ge ett längre straff behandlas som antigen nævningersager eller tilståelsessager. Nævningersager är ett jurysystem, som dock inte ska förväxlas med det anglosaxiska. I byret består juryn av sex nämndemän och i landsret består juryn av nio nämndemän. Tilståelsessager är ett system som förenklar domstolsprocessen. Alla brottmål går att behandla som tilståelsessager. Kravet är att den åtalade själv erkänner gärningen, förutom ett erkännande krävs det att det finns någon form av bevisning som tyder på att det är rätt gärningsman som har erkänt brottet. Förfarandet är till en början summariskt och påföljden döms ut av en enskild domare utan medverkan av varken nämndemän eller jury.