När ord står mot ord - bevisvärdering av muntliga utsagor

Sammanfattning: Bevisvärderingen av muntliga utsagor spelar ofta en mycket central roll i brottmålsprocessen. Enligt rättegångsbalken finns det ingen given metod att tillgå vid prövning av bevisens styrka, istället stadgas att rätten skall använda sig av principen om fri bevisvärdering. Enligt principen om fri bevisvärdering står det domaren fritt att söka referenser för sin värdering av fakta i målet. Denna frihet syftar till att åstadkomma ett korrekt resultat i domen. Det finns dock krav på att metoden måste präglas av objektivism vilket innebär att det fordras en redovisning och analys av rättens utredning. Inom doktrinen har det presenterats en bevisvärderingsmetod som går ut på att rätten ex officio ställer upp och prövar alternativa hypoteser. Genom denna metod bevisas det påstådda brottet genom att friande hypoteser gallras bort och samtidigt kan rätten finna svar på frågan om beviskravet är uppnått. Min slutsats, att det är en praktiskt användbar bevisvärderingsmodell som förbättrar säkerheten vid bevisprövningen, har jag kommit fram till bland annat genom rättsfallsanalysen av NJA 1980 s. 725. I samma rättsfall kan utläsas några kriterier som en muntlig utsaga bör nå upp till för att den skall kunna betecknas som tillräckligt trovärdig&semic berättelsen skall vara detaljerad och konsekvent och finns det annan bevisning i målet skall utsagan vara förenlig med denna. Om utsagan ändras under processens gång måste målsäganden kunna förklara detta. Även motiven för utsagan måste ifrågasättas. Rättsfallsanalyserna har jag genomfört för att kunna besvara frågan hur domstolen kan gå tillväga vid bevisvärdering av muntliga utsagor och om denna metod skiljer sig från de riktlinjer som presenterats i lag, förarbeten och doktrin. Av bakgrund till de rättsfallsanalyser jag gjort har jag noterat att metoderna för bevisvärdering av muntliga utsagor skiljer sig åt från fall till fall och att kravet på en fullgod utredning och analys av den muntliga utsagan inte tillgodoses på ett helt tillfredsställande sätt. Detta synes framförallt vara fallet i tingsrätterna men även i viss mån i hovrätterna. Min analys visar att allmänna trovärdighetsintryck får konsekvenser vid bevisvärderingen av muntliga utsagor. Domskälen ger ibland intryck av att utsagan gett ett trovärdigt intryck eller intryck av att vara självupplevd och detta har använts som en sammanfattande bedömning av utsagans tillförlitlighet. Vad jag saknar är en mer djupgående utsageanalys, vilken ofta utesluts. Som HD ger uttryck för i NJA 1992 s. 446 räcker det inte att målsäganden är mer trovärdig än den tilltalade för att en fällande dom skall kunna komma till stånd. Domstolen måste även bedöma om beviskravet ''ställt utom rimligt tvivel'' är uppfyllt. De kriterier jag redogjort för i uppsatsen är endast något som kan betraktas som riktlinjer som bör följas. Det primära är inte hur rätten utför bevisvärderingen, istället är det viktiga att resultatet av utredningen motiveras av domstolen och att en ordentlig analys görs.