Hur går det till att lära sig svensk ordföljd? En studie av hur polska elever utvecklar svenskt skriftspråk.

Sammanfattning: I denna uppsats undersöker jag ordföljden i svenskt skriftspråk hos vuxna andraspråksinlärare med polska som modersmål. Uppsatsens syfte är att ta reda på hur polska inlärare tillägnar sig svensk ordföljd i skriftspråk. Jag gör detta genom att närstudera sexton texter skrivna av polska SFI-kursdeltagare på C- och D-nivå. Jag intresserade mig för ordföljden mellan subjekt och finit verb i enkla och sammansatta satser samt efter olika typer av fundament. Satsgrammatisk och textgrammatisk ordföljd uppmärksammades också. Möjliga orsaker till problemen undersöktes och modersmålspåverkan utreds. Inlärarnas progression analyserades också och kompletterades med en undersökning om hur ordföljd tas upp i undervisningen. Både modersmålspåverkan och den språkliga utvecklingen jämfördes med tidigare forskning (transferhypotesen och processbarhetsteorin). Resultaten visar att det finns skillnader mellan inlärarna på C- och D-nivåerna i tillämpningen av korrekt ordföljd i olika typer av satser. Samtidigt kan man se generella tendenser i de både grupperna. Informanterna lyckats bäst med rak ordföljd i enkla satser inledda med subjekt. De brottats däremot med inversionen i satser inledda med icke-subjekt. Undersökningen visar ett intressant språkligt fenomen, nämligen att de mer avancerade eleverna på D-nivån gör fler ordföljdsfel i många grammatiska kontexter än eleverna på C-nivån, samtidigt som de prövar mycket mer och vågar testa mer komplexa strukturer. Vissa felaktiga ordföljdsmönster tyder också på modersmålspåverkan, eftersom de illustrerar typiska språkliga drag hos polskan. Undersökningen utmynnar i en karakterisering av olika inlärningsstadier i informanternas utveckling av svensk syntax.