Anfall som bästa försvar - om det svenska straffandets drivkrafter och syften

Sammanfattning: Under 1900-talets senare hälft kan straffrätten sägas ha bytt fot – från behandlingsideologi till nyklassicism. Behandlingsideologin betonar brottslingens behov av vård och vilar på individualpreventiv grund. Straff utmäts för att brottslingen ska behandlas till laglydighet. Nyklassicismen betonar istället straffrättsliga principer som proportionalitet, skuld och ansvar. Straffet konstituerar ett fördömande av en moraliskt klandervärd gärning. De senaste decenniernas kriminalpolitik har präglats starkt av repressionshöjningar. Hårdare straff är inte en del av nyklassicismens grundläggande idéer, men tycks ha blivit en följd av omorienteringen från behandlingsideologi till nyklassicism. Sedan 1980-talet har tiden för den genomsnittliga fängelsevistelsen fördubblats och en tidigare defensiv straffrätt har ersatts av en offensiv sådan. Samtidigt saknas vetenskapligt stöd för både påståenden om brottsproblemets omfattning och straffhöjningarnas förmåga att ge positiva effekter på brottsligheten. Inte heller de frekvent förekommande hänvisningarna till det allmänna rättsmedvetandets krav får stöd i forskning när det undersöks empiriskt. Straffhöjningarna tycks ha symboliska och signalsändande motiv snarare än brottspreventiva sådana. Nyklassicismen och dess straffvärdebegrepp ger ingen ledning gällande straffnivåer, vilket gör att repressionshöjningar kan genomföras obehindrat av den bakomliggande läran. Betonandet av proportionalitet och ekvivalens gör dessutom att enstaka straffhöjningar ”drar med sig” andra gärningars straffskalor. Fokus på straffvärde och moralisk skuld möjliggör också att förbise avsaknaden av vetenskapliga belägg för straffhöjningarnas positiva effekter, något som riskerar att skapa straffskärpningsspiraler där utebliven framgång förklaras av att straffen inte höjts tillräckligt. Den moderna straffrättspolitikens drivkrafter kan beskrivas på flera sätt. I politiken finns ett behov av att presentera snabba lösningar och att visa handlingskraft för att behålla folkligt stöd. I denna rationalitet blir att agera, ofta genom att höja straffnivåer, primärt medan ändamålsenlighet ges en underordnad betydelse. Dagens straffrättspolitik döljer statens bristande kontroll över brottsligheten genom kraftfulla aktioner som får genomslagskraft i kontakten med känslor av rädsla och otrygghet. Genom att ladda brottsligheten och dess aktörer med symboliska attribut skapas en slags skenverklighet där brottslighet och straffande ges andra karaktärsdrag än de egentligen har. Straffrättens förankring i ideologi eller lära är idag otydlig, åtminstone i jämförelse med vad som gällt tidigare under 1900-talet. Hämndbegär och känslostyrdhet tycks vara centrala element i utvecklingen medan humanitet och rationalitet ges begränsat inflytande. Detta kan antas svara mot väljarnas instinktiva reaktioner och därigenom fylla syftet att på kort sikt verka för politisk framgång. Ordningen möjliggörs av att straffvärdebegreppet är metafysiskt till sin karaktär med betonande av moralisk skuld. Den metafysiska grunden kan tyckas avvikande i det svenska samhället och man kan diskutera om det bör betraktas som ett substitut till tidigare religiöst betonade ordningar. Avsaknaden av tydlig förankring möjliggör ett sluttande plan eftersom systemets inneboende logik inte hindrar fortskridande straffskärpningar. Den repressiva straffrätten innebär stora sociala och ekonomiska kostnader samtidigt som det saknas stöd för dess välgörande effekter. Med beaktande av det material som diskuteras i uppsatsen går det att ifrågasätta om det finns tillräckligt starka skäl för att upprätthålla dagens offensiva straffrättspolitik.