Samma knark – sak samma? - Om rättskraft inom narkotikabrott

Sammanfattning: I vissa fall är frågan om vad som i rättskrafthänseende är att betrakta som samma gärning – och därmed om ett andra åtal avseende gärningen i så fall ska avvisas – särskilt svår att lösa. Detta gäller bl.a. det samlade narkotikabrottet. Narkotikabrottet innehåller en mängd olika befattningar med narkotika och brottet kan pågå under en längre tid. Det kan därför vara svårt att avskilja liknande gärningar från varandra. Vid bedömningen av vad som är samma gärning har i praxis fokus lagts på ifall all narkotika från de båda åtalen härstammar från samma förvärv. Har all narkotika mottagits samtidigt har samtliga befattningarna med den betraktats som en gärning. Det har i dessa fall inte haft någon betydelse att det varit fråga om olika typer av narkotika i åtalen. Exakt vilka befattningar med samma narkotika som kan anses vara samma gärning har dock rättspraxis inte gett svar på. Högsta domstolen har uttalat att även om all narkotika kommer från samma förvärv, kan det ändå finnas fall då olika befattningar med denna är att betrakta som två gärningar. Troligtvis skulle inte ett åtal om innehav prekludera ett senare åtal om överlåtelse av samma narkotika. I doktrin har dock framförts olika argument för att all befattning med narkotika som förvärvats vid ett och samma tillfälle visst ska betraktas som samma gärning. Ett av dessa är att det skulle främja förutsebarheten i rättstillämpningen. Enligt min uppfattning är rättskraftregleringen vid narkotikabrott – så som den tillämpats i praxis – tämligen generös för den enskilde. Däremot anser jag att en rättskraftreglering bör vara förutsebar. En tydligare och mer exakt reglering skulle främja rättssäkerheten och den enskildes rättstrygghet. Min åsikt är därför att all befattning med samma narkotika bör betraktas som samma gärning. Även Europadomstolen har utvecklat identitetskriterier för vad som är att betrakta som samma gärning. Dessa lägger mer vikt vid handlingarnas samband i tid och rum. Tid och rum har däremot inte varit avgörande i HD. Så länge identitetskriterier som avviker från Europadomstolens tillämpas till förmån för den enskilde är detta inget problem. Skulle dessa däremot i ett enskilt fall innebära en snävare tillämpning än EKMR är detta en kränkning av konventionen. Mycket talar därför för att även tid och rum i vissa fall bör ges betydelse vad gäller rättskraft vid narkotikabrott.