Kompetens och kvalifikationer - det moderna anställningsskyddet? Om utökade undantag från turordningsreglerna och ansvarsfördelningen för kompetensutveckling

Sammanfattning: Arbetsmarknaden är under snabb och ständig förändring. Faktorer såsom globalisering, digitalisering, teknisk utveckling, ökade utbildningsnivåer och att jobben blivit mer kunskapsintensiva gör att nya kvalifikationskrav ständigt uppkommer. Att arbetstagare sägs upp på grund av att de saknar tillräckliga kvalifikationer blir allt mer vanligt. Samtidigt förespråkar politiker ändringar av turordningsreglerna vilka bland annat innebär att arbetsgivare ska ges utvidgade möjligheter att premiera kompetens framför anställningstid vid driftsinskränkningar. Detta innebär att anställningstryggheten förskjuts till att baseras på arbetstagarens kompetens. Ett anställningsskydd som avser att utgå allt mer ifrån kvalifikationer och kompetens föranleder ett behov av att arbetstagare ges möjlighet att stärka sin anställningstrygghet och anställningsbarhet genom kontinuerlig kompetensutveckling. Diskussionen om vem som ska ansvara för och finansiera kompetensutvecklingsinsatserna har pågått länge och tycks inneha en viss tröghet. Uppsatsen syftar därför till att undersöka betydelsen av att göra ändringar av turordningsreglerna i syfte att premiera kompetens samt att bidra i diskussionen kring hur frågan om kompetensutveckling kan lösas. Av rättsutredningen som gjorts har bland annat framkommit att turordningsreglerna som de är utformade idag redan tillskriver arbetsgivaren möjlighet att premiera kompetens i relativt hög utsträckning. Arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling är idag begränsat och bestämmelserna i kollektivavtal tycks inte heller fylla någon särskild rättslig funktion eftersom att det inte finns några pliktregler reglerade i avtalen. Ett lagstadgat ansvar för kompetensutveckling inom ramen för anställningen förespråkas därför, där ett systematiskt och förebyggande kompetensutvecklingsarbete bedrivs. Vidare konstateras att Sverige i nuläget inte är tillräckligt rustade för ett införande av en flexicuritymodell eftersom att allt för stort fokus hamnat på flexibilitet utan att tillskriva arbetstagarna trygghet i den utsträckning som behövs. Det är därför av vikt att det upprättas en tydlig nationell plan för hur arbetstagarna ska garanteras trygghet och utveckling i arbetslivet, innan några ingripande förändringar görs av lagstiftningen.