Stamcellsforskning. En källa till både förhoppningar och oro

Sammanfattning: Vi har sedan länge varit medvetna om att det finns stamceller i vår kropp och att de kan användas i medicinska behandlingar för att ersätta sjuka celler. De adulta stamcellerna har redan sedan årtionden tillbaka använts vid behandlingen av blodcancer. Under senare år har dock stamcellsforskningen utvecklats oerhört och möjligheterna tycks nu oändliga. Att man numera kan isolera totipotenta och pluripotenta stamceller och få dem att dela sig utan att ändra karaktär har öppnat upp för möjligheten att odla stamcellslinjer med oerhörd potential. Eftersom forskningsresultat har visat att stamcellerna under vissa omständigheter kan specialisera sig och förvandlas till mer specifika celler, som till exempel hjärnceller eller muskelceller, hoppas man genom denna kunskap kunna hjälpa patienter som lider av bland annat Parkinsons sjukdom och diabetes. Det finns många andra möjliga medicinska tillämpningsområden för stamcellsforskningen, speciellt med tanke på att denna ännu befinner sig på ett mycket tidigt stadium. Samtidigt som stamcellsforskningen erbjuder nya möjligheter att avhjälpa några av våra vanligaste men svåraste sjukdomar inbjuder den till kommersialisering och annat missbruk. Forskningen drivs idag allt längre och vi kan göra fantastiska saker som man för tio år sedan knappt trodde var möjligt. Vi får dock inte ta alltför lätt på de etiska frågeställningarna kring denna forskning. På samma gång som vi utvecklar metoderna för somatisk cellkärnöverföring kommer vi ett steg närmre att kunna genomföra reproduktiv kloning på människor. Många av de tekniker som finns idag är därför mycket omdebatterade. Vi måste vara vaksamma för de oönskade effekter som forskningen ger upphov till och genom lagar förhindra att dessa effekter uppstår. Det svåra är att avgöra var gränsen skall dras. Vad skall vi tillåta och vad bör vi förbjuda. Vi hamnar återigen i det klassiska dilemmat där möjligheten att lindra eller bota svårt sjuka människor vägs mot risken för missbruk samt risken att människovärdet förminskas eller urvattnas. I slutändan blir det upp till lagstiftaren att avgöra var gränsen skall dras genom att skapa förbudsregler, men i Sverige är vi mycket försiktiga med att begränsa stamcellsforskningen och förbudsreglerna är därför ganska restriktivt utformade.