Hökarängen och Rågsved -om grannskapsförortens framtida form och struktur i ett växande Stockholm

Sammanfattning: Stockholms stad förväntas fram till 2030 öka sin befolkningsmängd med 150 000 nya invånare. Därmed uppkommer behov av att också grannskapsförorterna expanderar. Kan en relativt kraftig expansion ske i dessa förorter och hur bör i så fall dess struktur och form att förändras? Förortsutbyggnaden i Stockholm skedde i en expansiv tid, då det fanns en stark misstro mot staden som fenomen. Grannskapsförorterna, uppförda från 1940-talet till mitten av 60-talet, planerades efter ett lantligt ideal, med naturen som övergripande system där människans behov av vila skulle tillgodoses. Förorten indelades i separerade grannskapsenheter, där en stark gemenskap förväntades uppstå. Grannskapet kom dock aldrig att få den starka betydelsen, då rörligheten i staden och samhället ökade och det sociala nätverket spreds över ett större geografiskt område. Med en därtill ökad boendestandard tappade förorten den planerade befolkningsmängden, vilket ledde till att serviceutbudet minskade. Med de senaste årens fokusering på innerstaden har förorterna fått utstå kritik, för sin brist på genomströmning och aktiviteter, otrygga miljöer och långa avstånd. Studier har dock visat att dessa boendemiljöer av de boende i många fall uppfattas som kvalitativa, med en stor tillgång till grönska och bra planerade lägenheter. Hökarängen stod klart i början av 50-talet och Rågsved ett decennium senare. Dessa förorter är båda belägna i Söderort och har en liknande funktion, huvudsakligen som boendeorter. Tunnelbanan utgör den starkaste strukturella kopplingen, medan gator och gångvägar till angränsande områden är relativt få och oattraktiva. Grannskapsidéerna är väl synliga i Hökarängen, medan bebyggelsen i Rågsved orienterats efter landskapets formationer och ”det upplösta rummets principer”. Grannskapsförorternas perifera struktur är i stort oförändrad sedan dess tillkomst, trots att regionen och samhället utvecklats relativt kraftigt. Med en fortsatt expansion av Stockholm, kan grannskapsförorterna förväntas få ett allt mer centralt läge i regionen, även om de inte kommer spela någon huvudroll i den. Den nuvarande strukturen med separerade enheter bedömer jag även i framtiden vara en hållbar uppbyggnad, med hänsyn till rekreationsmöjligheter, förorternas identitet och den tydliga kopplingen till kollektivtrafik. Därför bör inte grannskapsförorterna byggas samman. Förorterna bör dock få ett starkare samband till varandra, med fler förbindelser och en attraktivare utformning av dessa. Ny bebyggelse bör koncentreras till förortens viktigaste stråk som löper genom den. Bebyggelse kring detta stråk/band bör få en urban struktur, med tydliga offentliga rum och med en blandning av funktioner dit verksamheter och besöksfunktioner lokaliseras. Vissa av grönytorna kring detta ”centrala band” tas därmed i anspråk för ny bebyggelse. Grönskan kvarstår emellertid som ett viktigt element även i de centrala delarna av förorten, då b l a en centralt belägen park bör anläggas, där grönskan antar en mer definierad och förädlad form jämfört med de befintliga park- och naturområdena. Denna park kompletterar förortscentrat som ett tydligt offentligt rum. Vid förändringar och uppförande av ny bebyggelse i mer perifera lägen av förorten, bör grannskapsenheternas struktur respekteras. Innerstadens kvarterstypologi bör inte uppföras i grannskapsförorten. Istället bör solitärer placeras i system, med tydliga relationer till varandra och med relativt starka gränser mellan offentliga och privata zoner. Bebyggelsen bör ha en tydlig kontinuitet men också erbjuda rumsliga variationer. Förslagen innebär att invånarantalet i Hökarängen kan öka med 25 % och i Rågsved med 35 %. Med föreslagen utveckling skulle förortens karaktär delvis förändras, men grannskapsförortens befintliga kvalitéer kvarstår, då ett mindre antal kompletteringar sker i de mer perifera delarna. Grannskapsenheterna får dock genom förtätningar kring de centrala banden bättre och tryggare samband till centrum. Förslagets konsekvenser från ett större perspektiv innebär att staden än mer ”byggs inåt”, att ny bebyggelse får en tydlig koppling till kollektivtrafiken och att grannskapsförorten kompletteras med fler verksamheter och ett ökat antal invånare.