”Vi har kommit så långt men ändå ingenstans” Om hedersvåldsutsatta kvinnor och livet efter skyddat boende

Sammanfattning: Hedersrelaterat våld och förtryck är ett utbrett problem i Sverige idag som kränker offrens mänskliga rättigheter och utgör ett allvarligt hot mot hälsa och utveckling. Vistelse i skyddat boende är en vanlig insats till målgruppen men det saknas kunskap om effekter av vistelse i skyddat boende på längre sikt. Studiens huvudsyfte var att utifrån brukarperspektiv undersöka effekter av vistelse i skyddat boende i det fortsatta livet för kvinnor som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck genom att besvara frågeställningen: Vilka effekter kan skyddat boende ha 5-10 år efter avslutad vistelse för kvinnor som placerats på grund av hedersrelaterat våld och förtryck och hur bidrar skyddat boende till dessa effekter? Vi utgick från en kvalitativ ansats och genomförde semistrukturerade intervjuer med fyra kvinnor som vistats på skyddat boende i form av HVB vilka hade avslutat sin vistelse för mellan 5 och 10 år sedan. Materialet analyserades utifrån dess mening och tolkades utifrån teorier om återhämtning från psykisk ohälsa samt risk- och skyddsfaktorer. Vårt resultat visade att skyddat boendes grundeffekt tycks vara att vistelse bidrar till återhämtning genom en process där individen omdefinierar synen på sig själv, sina erfarenheter av våld och förtryck samt sina psykiska symptom. Vistelsen tycktes för tre av fyra respondenter ha bidragit till förbättrad psykisk hälsa, stärkt självkänsla och självförtroende samt ökad förmåga att stå på egna ben. Dessa positiva effekter föreföll ha varit avhängiga en god relation till någon ur personalen samt att boendet uppehöll en förutsägbar struktur. Trots att tre av de fyra respondenterna uppgav att de mådde betydligt bättre led samtliga även fortsatt av psykisk ohälsa. Känslor av dubbelt utanförskap och alienation gentemot familjen verkade ha förstärkts av vistelsen och dessa känslor föreföll vara en viktig orsak till den fortsatta psykiska ohälsan. Vi tolkade vårt sammanfattande resultat som att uppbrott och vistelse i skyddat boende tycks medverka till återhämtning men till priset av en stor förlust vilken i sin tur orsakar psykisk ohälsa. En respondent sammanfattade denna paradox: ”Vi har kommit så långt men ändå ingenstans!”