Kartläggning av intraoperativa rutiner vid förebyggande av hypotermi : en enkätstudie

Sammanfattning: Hypotermi är en vanligt förekommande intraoperativ komplikation. Intraoperativ hypotermi är konstaterat i samband med såväl anestesiologiska som kirurgiska interventioner. Ett hypotermt tillstånd har stor inverkan både för patientens fysiska och psykiska status under hela det perioperativa förloppet. Komplikationerna vid intraoperativ hypotermi är många och välkända men intraoperativ hypotermi kan relativt enkelt förebyggas genom god planering och konkreta omvårdnadsåtgärder. Anestesisjuksköterskan har en grundläggande roll i detta arbete för att bedriva en säker vård. Syfte: Att kartlägga de rutiner och omvårdnadsåtgärder som tillämpas av anestesisjuksköterskor vid förebyggandet av intraoperativ hypotermi. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie. Data samlades in via en egenkonstruerad webbenkät och analyserades i Statistical Package for Social Science (SPSS). Studien genomfördes på 14 utvalda operationsavdelningar. Resultat: Majoriteten av anestesisjuksköterskorna kände till de hypotermiförebyggande rutiner som fanns på arbetsplatsen. Det fanns vissa skillnader gällande de omvårdnadsåtgärder som användes för att förebygga hypotermi vid korta respektive långa ingrepp. Flera metoder tillämpades för att mäta temperaturen, den vanligaste metoden var örontermometer. Mätfrekvensen varierande, men oftast genomfördes temperaturmätning under pågående ingrepp. Mätning vid induktion förekom i något mindre utsträckning, majoriteten mätte temperaturen innan väckning. Inget signifikant samband fanns mellan upplevd följsamhet till rutiner på enheten och om deltagarna mätte temperaturen inför induktion eller väckning. Slutsats: Resultatet indikerar att det finns medvetenhet bland anestesisjuksköterskorna om rutiner och omvårdnadsåtgärder för att förebygga intraoperativ hypotermi på de studerade operationsavdelningarna. Vidare studier skulle behövas för att tydligare kartlägga faktorer för mätmetoder och mätintervaller. Även kartläggning för huruvida åtgärder varierar med den kirurgiska kontexten, samt om individuella bedömningar görs utifrån patientens riskfaktorer erfordras. Tydligare nationella riktlinjer skulle underlätta utformandet av standardiserade och evidensbaserade rutiner.