Ansvarsbegränsande friskrivningsklausuler inom kommersiella avtal och konsumentavtal

Sammanfattning: Konsumentens ställning i avtalsförhållande har försvagats efter HD:s avgörande NJA 2017 s. 113. Detta då ett avtalsvillkor som innebar en begränsning av näringsidkarens skadeståndsskyldighet ansågs fortsatt gällande i avtalet. Möjligheten för en avtalspart att begränsa sin skadeståndsskyldighet vid kontraktsbrott är mycket attraktiv. Då svensk rätt utgår från principen om avtalsfrihet är det möjligt för avtalsparter att förhandla om skadeståndsskyldigheten och därmed begränsa eventuell ersättning till ett visst belopp. Avtalsfrihet är dock inte total utan begränsas genom skyddslagstiftning, där denna uppsatsen fokuserar på konsumentskyddet. Uppsatsen behandlar i den första delen möjlighet till friskrivningsklausuler beroende på avtalstypen och motparten. Därigenom framkommer att i avtal där konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen är tillämplig tillåts inte friskrivningsklausuler överhuvudtaget. Däremot i avtal mellan näringsidkare eller i oreglerade konsumentavtal, som immateriella tjänster, tillåts friskrivningsklausuler. NJA 2017 s. 113 gällde en besiktning vilket är en immateriell tjänst. Avtalet faller därmed utanför konsumenttjänstlagen och det är då tillåtet att avtala om friskrivningsklausuler. Vissa begränsningar av en friskrivningsklausul kan även uppkomma i efterhand genom en domstolsprocess eller skiljedomsprocess. Uppsatsen utreder vidare på vilket sätt NJA 2017 s. 113 har förändrat rättsläget gällande om en friskrivningsklausul kan åsidosättas eller jämkas i efterhand. Rättsfallet har uppmärksammats då principen om att en friskrivningsklausulen ska åsidosättas då skadan vållats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet numera inte ska beaktas som en enskild grund, utan behandlas som en av omständigheterna i skälighetsbedömningen enligt 36 § AvtL. Gällande skälighetsbedömning försvagade HD konsumentens position då HD tolkade EU-direktivets gråa lista på annat sätt än enligt MD:s praxis samt att HD bedömde att uppdragets syfte hade större betydelse än de omständigheter som talade för oskälighet. Därmed ansågs friskrivningsklausulen fortsatt vara en del av parternas avtal. Principen om att ett avtalsvillkor måste inkorporerats för att bli en del av parternas avtal diskuteras inte av HD. Möjligtvis kan detta tolkas som att principen inte ska tillämpas längre, dock anser jag att denna slutsatsen är för långtgående då HD inte har uttalat sig utan enbart inte behandlat grunden. Sammanfattningsvis har HD genom bedömningen i NJA 2017 s. 113 försvagat konsumentens ställning så pass att jag rekommenderar att lagstiftaren förstärker konsumentens skydd genom att utöka den nuvarande konsumenttjänstlagen eller genom en kompletterade konsumentskyddslag.