KOMMUNIKATION, PANDEMI OCH FÖRTROENDE En studie av äldres myndighetsförtroende under covid-19

Sammanfattning: En grundläggande förutsättning för den svenska coronastrategin har varit medborgarnas höga institutionella förtroende. Högt förtroende har inneburit att svenska medborgare sluppit tvingande åtgärder, och att myndigheterna har kunnat förlita sig på vår samarbetsvilja. Myndigheternas kriskommunikation har även utgjort en central del av krishanteringen, både som ett medel för att förmedla handlingsinstruktioner, men även för att upprätthålla förtroendet för myndigheternas åtgärder. Vissa grupper har drabbats hårdare än andra av pandemin och dess konsekvenser. Sveriges äldre har sedan tidigare haft ett högt förtroende för samhällsinstitutionerna. Samtidigt har många äldre drabbats särskilt hårt av pandemin och dess konsekvenser, jämfört med yngre åldersgrupper. Uppsatsen har haft två syften. Det första syftet har varit att undersöka hur äldres myndighetsförtroende kontinuerligt har utvecklats under pandemin. Uppsatsens resultat visar att äldres myndighetsförtroende förblivit högt och motståndskraftigt under pandemin, och att förtroendet till och med ökade under pandemins initiala stadie. Någon dramatisk förtroendeförlust avspeglas inte i resultaten, och faktorer som äldres erfarenheter verkar därför inte haft någon påtaglig inverkan på deras myndighetsförtroende. Uppsatsens andra syfte har varit att undersöka i vilken utsträckning äldres omdöme av myndigheternas kriskommunikation har påverkat deras myndighetsförtroende under pandemin. Resultaten visar att myndigheternas kommunikation haft en svag, men signifikant inverkan på äldres myndighetsförtroende. Det finns även ett starkt ömsesidigt samband som visar att äldres omdöme av myndigheternas kommunikation i hög grad har påverkats av deras befintliga myndighetsförtroende. Även hur politiker har kommunicerat tycks haft en signifikant inverkan på äldres förtroende.