Bevarandeåtgärder för vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos) i Sverige

Sammanfattning: I Sverige finns många rödlistade arter vilka hotas av utrotning i olika utsträckning. Det finns även flera exempel där skydds- och bevarandeåtgärder utförts och som framgångsrikt bidragit till en stabilisering av arten. Vitryggig hackspett är en art i akut behov av kraftiga insatser för att Sverige ska kunna få en livskraftig stam. Två åtgärdsprogram har hittills tagits fram med just detta mål, ett för perioden 2005–2008 och ett som gäller från 2017–2021. Ett flertal åtgärder föreslås i programmen, främst med fokus på återupprättande av lämpliga habitat för vitryggen. 2020 blev ett lyckat år för arten men dess hotstatus kvarstår. Frågan är varför de åtgärder som utförs inte har gett det önskade resultatet? Det största problemet är just bristen på lämpliga habitat. De områden som finns är inte av tillräckligt hög kvalitet och kan därför inte hysa populationer stora nog för att hackspetten inte ska dö ut. Nationellt hade troligtvis en population på runt 200 – 300 par utgjort en tillräckligt stor grupp för att undvika ett utdöende. Som det ser ut nu är den svenska stammen uppdelad i ett antal delpopulationer. Om dessa grupper vore sammanlänkade genom att individer hade möjlighet att röra sig mellan områden i en så kallad metapopulation hade överlevnadschanserna ökat ytterligare. Både den norska, finska och ryska stammen är stabilare än den svenska och en förhoppning finns om att alla dessa populationer i framtiden ska kunna utgöra en mer storskalig metapopulation. För att detta ska ske krävs i första hand bättre habitatbiotoper som dessutom innehåller de vedlevande insekter som främst utgör hackspettens föda. Det är osäkert om de arter vitryggen livnär sig på finns i tillräckligt stor utsträckning i de svenska skogarna. Det krävs storskaliga restaureringsåtgärder av lövskog för att främja både de vedlevande insekterna och hackspetten. Trädslag som asp, björk och al behöver gynnas genom skötselåtgärder och produktionen av död ved, främst stående, måste stimuleras för att snabbare få fram tillräckliga volymer. Om inte dessa åtgärder vidtas har den vitryggiga hackspetten knappast en framtid i de svenska skogarna.