Förhållandet mellan den fria rörligheten inom EU och internationella dubbelbeskattningsavtal : En analys med utgångspunkt i EU-domstolens praxis

Sammanfattning: När en skattskyldig blir beskattad flera gånger för samma inkomst, i minst två länder och under samma tidsperiod, uppstår juridisk dubbelbeskattning. En vanlig metod för att i möjligaste mån undvika dubbelbeskattning är att stater ingår bilaterala dubbelbeskattningsavtal med varandra. I ett dubbelbeskattningsavtal avgör de avtalsslutande staterna vilken stat som, i en rad olika situationer, ska ha beskattningsrätt och vilken stat som till följd därav avstår från sin rätt till beskattning. Därigenom undviks, så långt det är möjligt, att en skattskyldig beskattas fler gånger för samma inkomst. Dubbelbeskattning undviks även inom EU genom bilaterala dubbelbeskattningsavtal. EU-rätten innehåller nämligen i dagsläget inga harmoniserade regler avseende direkt skatterätt och området är således en del av medlemsstaternas egen behörighet. Gemenskapsrätten kan dock, EU:s bristande behörighet till trots, likväl påverka medlemsstaternas regler inom den direkta skatterätten på ett indirekt sätt. En sådan påverkan uppstår till exempel om en direkt skatteregel i en medlemsstat inskränker den av EU garanterade fria rörligheten inom unionen. Med anledning av att medlemsstaternas skattelagstiftningar utökas med ett stort antal dubbelbeskattningsavtal, finns det en risk att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet också riskerar att påverka medlemsstaternas dubbelbeskattningsavtal. Uppsatsen avser att utreda vilken ställning de EU-rättsliga reglerna om fri rörlighet har i förhållande till dubbelbeskattningsavtalen. I uppsatsen behandlas praxis från EU-domstolen, där dubbelbeskattningsproblematiken berörs. Härutöver redogörs för hur redovisad praxis har analyserats och kommenterats i doktrin. EU-domstolen har upprepade gånger påpekat att medlemsstaterna är fria att lösa problemet med dubbelbeskattning på valfritt sätt. Medlemsstater måste dock beakta gemenskapsrätten även i förhållande till de rättsområden som inte har harmoniserats, såsom undvikandet av dubbelbeskattning. När EU-domstolen säkerställer att unionsmedborgares rätt till fri rörlighet inte diskrimineras tar den inte någon särskild hänsyn till dubbelbeskattningsavtalens speciella funktion. I framtiden skulle dubbelbeskattningsproblematiken inom EU möjligtvis kunna behöva lösas på ett annat sätt. En alternativ lösning till dagens bilaterala dubbelbeskattningsavtal, som torde fungera väl, är ett EU-modellavtal för undvikande av dubbelbeskattning.