Förklaringsbördan i bevisvärderingen: Om förklaringsbördans lämplighet i straffprocessen sett till bevisrättsliga regler och rättspsykologisk forskning

Sammanfattning: I svensk rätt men även av Europadomstolen har det ansetts möjligt att tillmäta en tilltalads tystnad eller icke trovärdiga förklaring en för denne negativ bevis-verkan genom åläggandet av en förklaringsbörda. Uppsatsens syfte är att un-dersöka om denna förklaringsbörda i ljuset av bevisrättsliga principer samt rättspsykologisk forskning är lämplig att använda i brottmål. För att uppfylla syftet kommer uppsatsen att svara på hur förklaringsbördan förhåller sig till bevisbördan och beviskravet i brottmål, hur bedömningar av tillförlitlighet och trovärdighet ser ut i Högsta domstolen samt vilken vetenskaplig evidens de tillförlitlighetskriterier som utvecklats i praxis får i rättspsykologisk forskning. Förklaringsbördan har även undersökts i en praktisk kontext genom en studie av tingsrättsdomar från januari 2023 i syfte att utreda hur förklaringsbördan tolkas och tillämpas i bevisvärderingen. Hur förklaringsbördan tillämpas och hanteras i bevisvärderingen är nära sammankopplat med de bevisrättsliga reglerna för brottmål. Bevisbördan vilar mot bakgrund av viktiga straffrättsliga grundprinciper på åklagaren. Att för-flytta den till den tilltalade är inte tillåtet utan det är åklagaren som har ansvaret för en tillräcklig utredning och den tilltalade behöver inte bidra till att bevisa sin egen skuld. Det gällande beviskravet för en fällande dom i brottmål har i praxis formulerats som ”utom rimligt tvivel”. Förutom att beviskravet innebär ett krav på tillräckligt stöd i form av att bevisningen ska ställa den tilltalades skuld utom rimligt tvivel finns det även ett krav på den utredning som läggs fram. Åklagaren bär således ett stort ansvar för bevisningen i brottmål. Förklaringsbördan bygger på att den tilltalade ska lämna en rimlig förklaring till ett graverande påstående från åklagaren. Hur förklaringsbördan bevisvärd-eras och vad som krävs för att fullgöra en uppkommen förklaringsbörda är därför i hög grad beroende av hur domstolarna bedömer vad som är tillförlit-ligt och trovärdigt. Högsta domstolen har i sin praxis formulerat några krite-rier som kan användas vid bevisvärderingen av utsagor. Dessa tillförlitlig-hetskriterier blir direkt relevanta för hur förklaringsbördan hanteras i bevis-värderingen och spelar således en viktig roll i framställningen. Rättspsykolo-giska forskningsresultat om genomskådandet av lögn är också relevanta ef-tersom bedömningar av tillförlitlighet och vad som är en rimlig förklaring från en tilltalad i stor utsträckning handlar om att bedöma huruvida en person talar sanning eller ljuger. I detta avseende visar forskningen att människor har en låg träffsäkerhet i urskiljandet av lögner och att många av de faktorer som antas kunna tyda på lögn inte stämmer med de objektiva indikatorerna. De rättspsykologiska studier som analyseras i uppsatsen pekar mot att tillförlitlig-hetskriterierna från HD bör användas med viss restriktivitet, särskilt i en straffrättslig kontext eftersom det kan påverka dels vilka krav som kan ställas på en utsaga, dels hur personer agerar och reagerar jämfört med mindre for-mella sammanhang. I uppsatsen konstateras det att rättsläget tyder på att en användning av förkla-ringsbördan som innebär att den tillämpas innan åklagaren uppfyllt sin bevis-skyldighet och som i praktiken innebär en förflyttning av bevisbördan är ute-sluten. Det är däremot möjligt att förklaringsbördan kan fungera som en falsk bevisbörda som uppkommer först efter att åklagaren fullgjort sin bevisskyl-dighet. En sådan tillämpning kommer inte i konflikt med åklagarens bevis-börda. Ett annat alternativ som framförts i doktrinen är att förklaringsbördan används för att höja värdet av åklagarens bevisning så att det når upp till be-viskravet. En sådan tillämpning kräver dock utifrån praxis att åklagarens be-visning redan är av viss styrka, vilket betyder att förklaringsbördan inte kan användas för att höja värdet i åklagarens bevisning hur mycket som helst. Vi-dare saknas det anvisningar i gällande rätt om vilken verkan som bevis förkla-ringsbördan ska ges. Här blir åklagarens bevisskyldighet återigen ledande för hur förklaringsbördan hanteras; om den tilltalades tystnad eller icke trovärdiga förklaring tillmäts ett högt värde som bevis kommer det i praktiken skifta be-visbördan eller leda till en sänkning av beviskravet, vilket inte är tillåtet. Det är vidare oklart om förklaringsbördan kan eller ska ges en direkt eller indirekt bevisverkan och båda tillämpningarna har sina problem. En direkt negativ bevisverkan riskerar att komma i konflikt med de bevisrättsliga reglerna sam-tidigt som en indirekt negativ bevisverkan som får betydelse vid prövningen av alternativhypoteser inte nödvändigtvis kan säga något om sannolikheten för åklagarens gärningsbeskrivning eller andra tänkbara alternativhypoteser. I uppsatsen dras slutsatsen att de bevisrättsliga reglerna om bevisbörda och beviskrav är av stor betydelse för hur förklaringsbördan kan tillämpas och hur den ska hanteras i bevisvärderingen. Det konstateras även att det finns många oklarheter kring förklaringsbördan och bevisvärderingen som Högsta domsto-len genom sin rättsbildning hade kunnat undanröja. Vidare dras slutsatsen att de tillförlitlighetskriterier som analyserats vinner svagt stöd, om något stöd alls, som indikatorer på lögn och att en användning av de kan påverka värde-ringen av förklaringsbördan negativt. Vissa forskningsresultat, bland annat betydelsen av presentationsformat, kan även ha direkt betydelse för hur för-klaringsbördan fungerar i bevisvärderingen. Sammanfattningsvis dras slutsat-sen att användandet av en förklaringsbörda mot bakgrund av de osäkerheter som finns gällande tillämpningen, riskerna för konflikt med bevisrättsliga reg-ler samt de redovisade rättspsykologiska forskningsresultaten kan vara olämp-lig att använda på grund av den subjektivitet, osäkerhet och risk för materiella felaktigheter som den medför i bevisvärderingen.