Barns utemiljö vid asylanläggningar

Sammanfattning: En asylanläggning kommer under barnets första tid i Sverige utgöra en stor del av deras totala livsmiljö och utemiljön kring boendet kommer att fungera som bostadsgård. Barn har generellt sett lägre rörelsefrihet än vuxna och blir i särskilt hög utsträckning ofta beroende av, för att inte säga helt utelämnade, till de lokala villkoren i den allra närmaste boendemiljön. Bland barn som kommer från otrygga miljöer i krigstillstånd eller kris av något slag, är ohälsa särskilt vanligt. Därför är det av extra vikt att det finns miljöer som stimulerar till lek och naturkontakt som kan stötta dem i deras bearbetning av svårigheter och trauman. Med den här uppsatsen hoppas vi möjliggöra för framtida diskussioner och synliggöra behovet av en god utemiljö för barn vid asylboenden. Det övergripande syftet med examensarbetet är att bidra till kunskap om hur de särskilda boendena under asylprocessen fungerar för barn med fokus på deras möjligheter till lek, aktivitet och socialt liv i närmiljön. Vi har utfört fallstudier på två asylanläggningar. Datainsamlingmetoderna som användes var gåtur, samtalsintervju och observation. Då få liknande undersökningar på asylanläggningar är genomförda har vi valt att använda våra metoder flexibelt och låta dem anpassas efter olika situationer under fallstudiens genomförande. Vårt resultat visade på att barnen på båda anläggningarna hittar sina egna former för lek, men att de båda anläggningarna ger olika förutsättningar för barns lekmöjligheter. Generellt lämpar sig Landsortsanläggningen bättre för yngre barn, med en stor och varierad utemiljö, medan Småstadsanläggningen ger bättre förutsättningar för självständig rörelse och vistelse utanför boendet, för de lite äldre barnen. En stor del av detta handlar om hur den direkta bostadsnära miljön ser ut - dess utformning och innehåll, relationen mellan inne och ute, samt anläggningens placering gentemot omgivningen.