Underhållsbidrag till barn - särskilt om standardtillägg vid växelvist boende

Sammanfattning: År 2013 fastställde HD att barn som bor växelvis hos sina föräldrar har rätt till underhållsbidrag när den ena föräldern har ett större ekonomiskt ut-rymme. Den föräldern kan då åläggas att betala underhållsbidrag med stöd av FB 7 kap. 6 §. HD:s motivering utgick från principen om barns rätt till en likvärdig ekonomisk standard som sina föräldrar. Samma princip ligger till grund för institutet standardtillägg, som innebär en rättighet för barn att er-hålla ett förhöjt underhållsbidrag då föräldrarna har det gott ställt i ekono-miskt hänseende. Denna framställning syftar till att redogöra för barns rätt till standardtillägg samt att problematisera den rättigheten i förhållande till HD:s ställningstagande avseende barns rätt till underhållsbidrag vid växel-vist boende. Följande frågeställningar besvaras. Vilka omständigheter beak-tas i den bedömning som föregår ett utdömande av standardtillägg? Vem av föräldrarna avgör vilka kostnader standardtillägget ska användas till? Kan en förälder, genom tillämpning av FB 7 kap. 6 §, åläggas att betala standard-tillägg till ett barn som bor växelvis hos båda sina föräldrar? Huvudsakligen tillämpas traditionell rättsdogmatisk metod med utgångs-punkt i det positiva rättskällematerialet. Det redogörs för rättstillämpningen av institutet standardtillägg i hovrättsavgöranden från 2010 och senare. Av-sikten därmed är att belysa aktuell rättstillämpning av institutet. I uppsatsen framhålls att det framstår som mest ändamålsenligt att barn, som bor växel-vis hos sina föräldrar, ska ha rätt till standardtillägg. Problematiken kring hur försummelsekravet i FB 7 kap. 6 § ska tillgodoses lyfts fram. Som lös-ning på den problematiken förespråkas en reglering för fastställande av standardtillägg som bidrar till mer förutsebarhet. Ökad förutsebarhet bör resultera i att en förälder, som har ett stort ekonomiskt utrymme, kan undgå att försumma sin skyldighet att utge standardtillägg. Vidare framhålls att det även finns ytterligare målsättningar, såsom konfliktminimering mellan för-äldrarna, som föranleder att det finns ett behov av mer förutsebarhet avse-ende fastställandet av standardtillägg. Gällande rätt ger ingen enhetlig bild över vilka omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av standardtill-lägg. I doktrin har förespråkats en modell för fastställande av standardtillägg som innebär att barnets faktiska kostnader ska beaktas. En sådan ordning ställer krav på att barnets kostnader är etablerade och innebär således en begräns-ning av barnets rätt till standardtillägg. Den modell som förespråkas i upp-satsen innebär att standardtillägget fastställs som en procentsats av föräl-derns inkomstöverskott, efter det att underhåll för barnets grundbehov av-räknats. En sådan modell bör leda till mer förutsebarhet eftersom den är tydlig och enkel för föräldrar att tillämpa. Genom att tillämpa denna modell kan en förälder, som har ett större ekonomiskt utrymme, undvika att agera försumligt genom att själv beräkna det standardtillägg barnet har rätt till och utbetala motsvarande summa.