Begreppet skada på konkurrensen enligt artikel 8 i Rådets förordning (EG) nr 1/2003 : - En tolkningsfråga

Sammanfattning: Denna uppsats undersöker tillämpningen av artikel 8 i Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna81 och 82 i fördraget (härefter ”Förordningen”). Enligt nämnda artikel får interimistiska åtgärder tillgripas för att motverka en överhängande risk för allvarlig och irreparabelskada på konkurrensen. I detta sammanhang anser Konkurrensverket att begreppetskada på konkurrensen behöver klargöras, och undrar om det kan likställas medbegreppet konkurrensskada. Därför har vi definierat begreppen i förhållande till varandra för att kunna dra slutsatser angående tillämpningen av artikel 8 i Förordningen. Vår utredning visar att konkurrensskada är ett snävt begrepp som syftar på en ren förmögenhetsskadasom drabbar individuella skadelidande på grund av en konkurrensrättsligöverträdelse. Begreppet utgår i allra högsta grad från ett individperspektiv ochkan, men behöver inte, sammanfalla med skadan som åsamkas konkurrensen, ekonomineller samhället. Skada på konkurrensen däremot, är ett allomfattande begrepp somåsyftar den allmänna skadan som åsamkas ekonomin i stort på grund av en överträdelseav konkurrensrätten. Trots att begreppet är allmänt hållet och öppet för fri tolkning av rättstillämparen, ställs specifika krav för förordnande av interimistiska åtgärder enligt artikel 8 i Förordningen, nämligen en prima facie konkurrensrättslig överträdelse som medför en risk för allvarlig och irreparabel skada på konkurrensen. Risken för att konkurrensenskadas måste preciseras på ett konkret och trovärdigt sätt och allvarlighetskravetinnebär till exempel att en konkurrent riskerar att försättas i konkurs. För attvara irreparabel får inte en skada kunna läkas av ett senare beslut av konkurrensmyndigheten. Skadan får inte heller endast vara av ekonomisk art. Slutsatsen är att det ställs höga krav för tillämpningen av artikel 8 i Förordningen,vilket kan förklara den nuvarande avsaknaden av praxis. Behovet för interimistiskaåtgärder anses dock vara stort, inte minst på grund av de långa handläggningstiderna i konkurrensmål. Därför anser vi att konkurrensmyndigheterna bör överväga att tillförordnainterimistiska åtgärder oftare, och att de kan förlita sig på den rättspraxis somfinns för att säkerställa att besluten kommer att motstå en överklagan.