”Ingenting blir ju bättre av att jag också mår dåligt” : Sekundär traumatisering inom familjehemsvården: förekomst, påverkan och stödåtgärder.

Sammanfattning: Socialarbetare inom familjebehandling som möter traumatiserade barn är en stor riskgrupp för sekundär traumatisering. Genom mötet med traumatiserade barn och deras berättelser kan socialarbetarna själva uppleva samma symptom som den traumatiserade själv uppvisar. Syftet med denna studie är att undersöka förekomsten av eventuell sekundär traumatisering hos socialarbetare inom familjehemsvården. Traumatiseringen antas ske då socialarbetarna kommer i kontakt med traumatiserade barn. Vi har undersökt omfattningen av utsatthet hos yrkesverksamma och vad det finns för stödåtgärder för att förhindra denna utsatthet, samt även studera huruvida de yrkesverksammas arbetsliv samt privatliv påverkas.Genom kvalitativa intervjuer med socialarbetare som är verksamma inom området familjehemsbehandling har vi samlat in vår empiri. Teorierna vi använt för att analysera intervjuerna är biopsykosocialt perspektiv och copingteori. För att lyfta fram empiriska data har vi använt oss av kvalitativ tematisk innehållsanalys. Resultaten från studien visar att socialarbetarna upplevde sekundär traumatisering på olika sätt, majoriteten av våra respondenter har drabbats av sekundär traumatisering och de upplever att kontakten med trauma inom familjehemsvården kommer genom att arbeta med barns trauma. Socialarbetarna kunde alla beskriva att de finns tillgängliga stödåtgärder inom organisationen, samt stödåtgärder som bör finnas tillgängliga vid STS. Socialarbetarna som upplevt STS beskrev även att det påverkade privatlivet och de kunde även beskriva privatlivet som en viktig faktor för stöd och återhämtning. Socialarbetarna som upplevt STS har mottagit stödåtgärder för detta samt att socialarbetarna som upplevt STS påverkades av detta i arbetslivet. De respondenter som inte upplevt STS uppgav att de ändå påverkas av det trauma som de möter i sitt arbete. Vi kunde identifiera olika teman i resultaten och kunde dela upp dom i rubrikerna `förekomst av trauma och sekundärtraumatisering, ´hur sekundärtraumatisering påverkar arbetsliv och privatliv` och ´stödåtgärder vid upplevelse av sekundär traumatisering´. Forskningen kring STS i Sverige är bristfällig, detta blev tydligt i vårt sökande efter relevant forskning till studien samt respondenternas uttryck att de saknar forskning i en svensk kontext. Vi ser ett tydligt behov av fortsatt forskning för att vidare öka kunskap kring risker att bli sekundärtraumatiserad i arbetet med traumatiserade barn, samt att få kunskap som kan åtgärda och förebygga arbetshälsoproblem inom socialt arbete.