Inkompatibla elektroniska meddelanden: Mottagande och ansvarsfördelning

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar problematiken som uppstår när ett avtal skickas i via elektronisk post som blir oläsligt för mottagaren på grund av inkompatibilitet. Om ett meddelande är inkompatibelt, när ska det ha ansetts kommit fram till motparten? Uppsatsen börjar med att problematisera faktumet att avtalslagen är skriven med pappersbaserade dokument som utgångspunkt och att det därför finns en möjlighet att de lösningar som gäller för brev (t.ex. reglerna om förklaringsmisstag) inte är lika lämpliga vad gäller elektroniska meddelanden. På ytan torde det inte vara några problem, eftersom både en IT-utredning (SOU 1996:40) och den svenska doktrinen inom området mestadels tyder på att de skillnader som kan uppstå inte gör en särskild lagstiftning nödvändig. Efter analys av vad inkompatibilitet innebär framkommer det dock att det är ett fenomen som inte kan jämföras blint med liknande situationer där pappersbrev används. Exempelvis kan inte avtalslagens regler om förklaringsmisstag tillämpas eftersom inkompatibiliteten uppstår vid mottagandet. En genomgång av utländsk praxis och doktrin ger väg åt uppsatsens föreslagna lösning: Att konfirmationsbevis och mottagandebevis införs som obligatoriska led i elektroniska avtal, samt att ett meddelande skall ansetts ha kommit fram till en part när det öppnats inte när det kommit denne till handa. Detta eftersom till handa-begreppet inom elektronisk avtalsrätt är obsolet.