Rätten till umgänge - en rätt för vem? Förhållandet mellan barn och föräldrar efter skilsmässa och separation.

Sammanfattning: Idén att umgänge skall vara till för barnet och inte föräldrarna är relativt ny. Det är angeläget att de juridiska bestämmelser som rör umgänge är utformade på så sätt att de verkligen är till för barnet och inte föräldrarna. Umgängesfrågor efter skilsmässa eller separation är av central betydelse då de påverkar barnets faktiska kontakt med båda föräldrarna. Uppsatsen behandlar umgängets rättsliga reglering i Sverige. Umgänge skall fastställas efter vad som är bäst för barnet och barnets vilja skall beaktas efter barnets mognad och ålder. Det tillhör föräldrarnas uppgift att lämna ut information till varandra om barnet så att umgänge kan genomföras. Om föräldrarna kan komma överens bestämmer de själva umgängets utformning. Föräldrarna kan få hjälp att lösa frågor som rör barnet i samarbetssamtal. Överenskommelsen kan fastställas i ett avtal som skall godkännas av socialnämnden. En sista utväg är att fastställa umgänge genom dom i domstol. Uppsatsen belyser bland annat den gränsdragningsproblematik som kan uppstå när det gäller att bedöma huruvida umgänge inte längre är till för barnets bästa och därför skall utgå helt. En sådan gräns kan inte fastställas statiskt men vissa riktlinjer behövs för att barnets bästa skall tillgodoses. En annan aspekt som behandlas är huruvida umgänge fortfarande utgår från föräldrarna och inte från barnet. I uppsatsen görs en jämförelse med den norska rätten på området. Den norska umgängesrätten har, trots många likheter, intressanta skillnader från vårt system. Exempelvis finns i Norge en fastställd åldersgräns för när barnet skall ges tillfälle att uttrycka sin vilja i umgängesfrågor, något som saknas i Sverige.