Sjuksköterskans erfarenheter vid omvårdnad av patienter med självskadebeteende : En litteraturöversikt

Sammanfattning: Bakgrund: Självskadebeteende kopplas ofta ihop med psykiatriska tillstånd så som depression och ångestsyndrom och en vanlig uppfattning är att syftet med beteendet är suicidalt. Självskada används ofta som en strategi för att reglera negativa känslor. Patienter med självskadebeteende kan behöva insatser från olika nivåer och områden inom hälso- och sjukvården Det finns stigmatisering av patienter med självskadebeteende inom vården och samhället. Ett dåligt bemötande inom vården kan minska patientens självkänsla, tillit till vården samt leda till att patienten blir mindre benägen att söka vård i framtiden. Sjuksköterskan har en central roll i omvårdnaden av patienter med självskadebeteende, genom att lyssna, skapa sig förståelse samt identifiera behov. Syfte: ​​Syftet var att belysa sjuksköterskans erfarenheter vid omvårdnad av patienter med självskadebeteende.​ Metod: Metoden var en litteraturöversikt i enlighet med Fribergs metodbeskrivning. Sökningar genomfördes i databaserna Cinahl Complete och PubMed. Tio kvalitativa vetenskapliga originalartiklar valdes ut. Artiklarna analyserades ​för att identifiera likheter och skillnader. Resultat: ​Kunskap om självskadebeteende samt kommunikationsstrategier efterlystes av sjuksköterskor. Flera sjuksköterskor upplevde bristande förmåga att ge omvårdnad till patienter med självskadebeteenden. Vårdrelationen lyftes som central i omvårdnaden av denna patientgrupp och sjuksköterskans bemötande. Förmågan att lyssna och få patienten att känna sig hörd ingick i sjuksköterskornas omvårdnadsarbete. Ytterligare aspekter av omvårdnaden var sjuksköterskans attityder och dessa ansågs kunna ändras med hjälp av ökad kunskap. Resultatet visade även att en del i omvårdnaden av patienter med självskadebeteende var att hindra patienten från att självskada, sköta om fysiska skador samt att göra olika typer av riskbedömningar. Omvårdnaden inom akutmiljöer beskrevs som utmanande då ett stort fokus låg på snabb somatisk vård samt att det var svårt att förse patienterna med en lugn miljö. Slutsats: ​​Det finns en osäkerhet hos sjuksköterskor kring vårdandet av patienter med självskadebeteende och mer kunskap efterfrågas. Den akuta vårdmiljöns brist på tid och resurser försvårar omvårdnaden av patienter med självskadebeteende. Vårdrelationen och kommunikationen mellan sjuksköterska och patient är centralt för en personcentrerad omvårdnad. Sjuksköterskor anser även att en viktig aspekt av omvårdnaden är bemötande och attityder där ett empatiskt, icke dömande och in lyssnande förhållningssätt är fördelaktigt.