När är det tillräckligt ömmande? En utredning om särskilt ömmande omständigheter i utlänningslagen ur ett barnrättsperspektiv

Sammanfattning: Sedan 2005 har uppehållstillstånd beviljats en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. I juli 2014 trädde en bestämmelse i kraft som stadgar att barn kan få stanna i Sverige om det föreligger särskilt ömmande omständigheter. Uppsatsens syfte är att utreda rättsläget för bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter ur ett barnrättsperspektiv. Uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl är ett område inom migrationsrätten som ändrats flera gånger på kort tid vilket bidragit till att rättsläget är svårbedömt. Det är vidare tydligt att politik spelar en stor roll på området. Vad som gör området än mer osäkert är att bestämmelsen ständigt är i konflikt med andra samhällsintressen, särskilt intresset av att reglera invandring. Regeringen har valt att inte närmare reglera i lag och förarbete hur bedömningen av särskilt ömmande omständigheter ska gå till. Inte heller barnrättsperspektivet och principen om barnets bästa är tydligt definierat i svensk lag utan ska tolkas som ett öppet koncept. Syftet med införandet av bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter var vidare att fler barn skulle få stanna i Sverige och att mildra den praxis som gäller barn. I arbetet konstateras att syftet med lagändringen 2014 inte verkar fått önskat genomslag. Genom att studera främst förarbeten och praxis blir det genom uppsatsens gång allt tydligare att området är föränderligt och att vi befinner oss i ett oklart rättsläge. Barnrättsperspektivet är svagt då domstolen sällan utvecklar sina resonemang kring barnets bästa, varför dess innebörd är fortsatt oklart. Lagändringen 2014 hade ett tydligt syfte att fler barn skulle få stanna i Sverige men i slutändan var både lagstiftaren och rättstillämparen svaga i genomförandet. Följden är att rättsläget präglas av oförutsebarhet och att barnrättsperspektivets roll inte blivit starkare.