Tvångsvård av unga som använder sex för att skada sig själva - En kritisk diskursanalys om hur sex och det sexuellt självskadande rättssubjektet framställs vid tillämpningen av 3 § LVU på förvaltningsrättsnivå

Sammanfattning: Genom samhällsutvecklingen utmanas gamla sjukdomsbegrepp och lagar. I medierapportering och forskning har självskadebeteende uppmärksammats allt mer. Självskadebeteenden kan ta olika uttryck och även sex har påvisats kunna utgöra ett medel för att skada sig själv. Idag finns det medicinsk forskning om sex som självskadebeteende och rättsvetenskaplig forskning om tillämpningen respektive tolkningen av LVU. Det saknas däremot rättsvetenskaplig forskning om hur den nya medicinska forskningen om sex som självskadebeteende inverkar på tillämpningen och tolkningen av LVU. Uppsatsens tema, vård av unga som använder sex som självskadebeteende enligt LVU, är således outforskat. Utifrån en rättsdogmatisk metod avser uppsatsen att utreda när sex som självskadebeteende utgör en grund för beredande av vård enligt 3 § LVU. Utredningen av gällande rätt visar att gränsdragningen mellan LVU och LPT är ständigt närvarande vid bedömningen av vårdmöjligheten av unga med ett självskadebeteeende. Vidare framgår att det inte finns något bestämt svar på när unga, som bedöms använda sex som ett självskadebeteende, ska beredas vård med stöd av LVU. Sex som självskadebeteende kan utgöra ett socialt nedbrytande beteende i den mening som avses i 3 § LVU. Huruvida ett sexuellt självskadebeteende utgör en grund för omhändertagande i det enskilda fallet får bedömas utifrån hur det sexuella beteendet förstås i förhållande till eventuell psykisk problematik. Mot bakgrund av att det saknas prejudikat avseende hur sex som självskadebeteende ska bedömas enligt 3 § LVU är det intressant att söka ledning i underrättspraxis. Med utgångspunkten att praxis från lägre instanser har en svag ställning inom rättskälleläran används den empiriska undersökningen inte för att fastställa gällande rätt, utan för att beskriva den rätt som faktiskt tillämpas. Den empiriska studien visar att det inte finns någon enhetlig uppfattning kring huruvida, och i sådana fall under vilka omständigheter, sex som självskadebeteende utgör ett socialt nedbrytande beteende enligt 3 § LVU. Den splittrade uppfattningen kring huruvida sex som självskadebeteende utgör en grund för omhändertagande enligt LVU visar på behovet av prejudikat på området, alternativt tydliga ställningstaganden av lagstiftaren. Utifrån rådande rättsläge riskerar lika fall att behandlas olika. För att den formella könsneutraliteten i LVU ska garanteras i rättstillämpningen förutsätts likhet inför lagen. I dagens samhälle kategoriseras människor utifrån diverse faktorer såsom kön, etnicitet och samhällsklass. Är det då möjlighet att fullt ut behandla alla människor lika inför lagen? Finns det föreställningar om människor och omvärlden som även smyger sig in i rättstillämpningen? Tre diskurser avseende sex samt rättssubjektet identifieras i de förvaltningsrättsdomar som är föremål för den empiriska undersökningen: psykisk problematik som förklaring, sex som farligt och rättssubjektet som agent. Diskurserna analyseras ur ett köns-och genusperspektiv för att skapa kontext och förståelse för undersökningens resultat. Diskursanalysen visar att rätten inte kan förstås som ett isolerat system, utan kategorisering av människor utifrån kön och genus får genomslag även i domarna. Likhet inför lagen är en oåtkomlig ambition fram tills dess att rättstillämpare är fria från bestämda sätt att förstå och tala om kön respektive genus.