Hänvisningar till handlingar : - har muntlighet och omedelbarhet spelat ut sin roll?

Sammanfattning: För att få ett fungerande modernt samhälle krävs det med största sannolikhet att det finns en fungerande rättsordning. Det är dock inte tillräckligt att ett samhälle har lagar och regler som föreskriver vilka beteenden som accepteras. Det krävs också att dessa lagar och regler tillämpas och får genomslagskraft. Här fyller rättskipningen en viktig funktion.[1] För att processen ska kunna fylla sin funktion menade redan processkommissionen att tre grundläggande krav måste uppfyllas; säkerhet, snabbhet och billighet.[2] Lindblom är en av dem som än idag betonar detta.[3] Vilken förhandlingsform som skapar de bästa processförutsättningarna är en återkommande fråga. Under äldre rättegångsbalken (ÄRB) var förfarandet huvudsakligen skriftligt. ÄRB:s skriftlighet och bristande uppdelning mellan förberedelse och huvudförhandling ansågs leda till utdragna processer och rättsosäkerhet. Vid RB‒reformen sågs muntlighet och omedelbarhet därför som garantier för ett rättssäkert förfarande.[4] I propositionen En modernare rättegång (EMR‒propositionen) konstateras dock att ”… ett strikt fasthållande vid framför allt kravet på muntlighet kan leda till att förfarandet blir tungrott, tidsödande och kostnadskrävande utan att man därigenom når några rättssäkerhetsvinster.”[5] Från att muntlighet och omedelbarhet har betraktats som rättssäkerhetsgarantier i sig själva framstår det nu som att inga rättssäkerhetsvinster görs. Syftet med EMR var att förbättra domstolsprocessen med bibehållen rättssäkerhet.[6] För att uppnå dessa ändamål mjukade man således upp kravet på muntlighet och omedelbarhet. En del i det moderniseringsarbetet var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt. Regleringen återfinns i 43 kap. 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 och 19 §§ RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen. Hänvisningsinstrumentet berör därmed två av rättegångsbalkens grundläggande principer ˗ principerna om muntlighet och omedelbarhet, och i sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling. [1]   Lindblom (1997) s. 597 f. och Ekelöf i SvJT 1942 s. 7‒19. [2]   SOU 1926:31 s. 17. [3]   Bylander (2006) s. 331 och Lindblom i SvJT 2000 s. 105 – 155. [4]   SOU 1926:31 s. 20 f. och SOU 1938:43 s. 22 f. [5]   Prop. 2004/2005:131 s. 81. [6]   A.prop.s. 77.