Om analyticitet hos Frege, Quine och andra filosofer

Sammanfattning: Distinktionen mellan analytiska och syntetiska sanningar spelade en viktig för filosofer som Leibniz, Hume och Kant. Men det var först med Frege som begreppet analyticitet fick en definition som inte bara tycks vara explicit utan som också hade en bred tillämpbarhet. Den förmodade distinktionen analytiskt/syntetiskt har dock senare ifrågasatts av filosofer såsom Quine. Denna uppsats avser i första hand att visa att Quines argument, i artikeln Two Dogmas of Empiricism (1951), mot analyticitet inte är tillräckligt starka för att bevisa att den fregeanska definitionen av analyticitet är cirkulär. I detta sammanhang har uppsatsen även undersökt kronologiskt viktiga epoker där Quine engagerar sig i den analytiska/syntetiska distinktionen i sitt arbete före liksom efter 1951. Den mer moderna traditionen, som delar in analyticitet i två kategorier – metafysisk och epistemisk analyticitet – går tillbaka till Boghossian (1996). Boghossian försvarar en uppdaterad version av Wittgensteins och Carnaps åsikt att analyticitet skall anges i termer av implicita definitioner I motsats till Boghossian anser Williamson att det inte finns något sätt att uppfatta analytiska sanningar som gör analyticitet användbar inom filosofin. Inom ramen för uppsatsens syfte kommer även dessa ’post-quineanska’ försök att beskriva analyticitet och den analytiska förklaringen av a priori att redovisas och kritiskt granskas.