Verkställighet av skattebeslut -anstånd och rättsäkerhet

Sammanfattning: Från det att de första reglerna om anstånd med betalning av skatt infördes 1953 och fram till i dag så har regelverket sakta men säkert förändrats. Varje förändring av anståndsreglerna har i princip inneburit gynnsammare regler för den skattskyldige. De regler som numera gäller beträffande anstånd finns samlade i SBL 17 kap. Enligt SBL 17 kap 2 § p1 så kan anstånd beviljas i det fall att det kan antas att den skattskyldige kommer att bli befriad från att betala skatten helt eller i vart fall delvis. Detta avser sådana fall där den skattskyldige och SKV eller förvaltningsdomstolen i princip är överens i den sakfråga vilken ligger till grund för det skattebelopp vilket anståndet omfattar. I sådana fall där det föreligger tveksamhet angående huruvida den skattskyldige kommer att bli skyldig att erlägga skatten så kan enligt SBL 17 kap 2 § p2 anstånd beviljas. Vid anståndsbedömningen skall sannolikheten bedömas för att den skattskyldige kan få rätt i sitt yrkande. Det finns i tveksamhetsfallen ett visst utrymme för att bevilja anstånd även om det skulle väga över något till den skattskyldiges nackdel. Anstånd kan dock ej beviljas om det är uppenbart att den skattskyldige icke kommer att ha framgång med sitt yrkande. En förutsättning för att anstånd skall kunna beviljas enligt tveksamhetsrekvisitet är att omprövning har begärts eller att ett överklagande har skett. Det finns vidare en möjlighet att erhålla anstånd enligt SBL 17 kap 2§ p3 om en skattebetalning skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller eljest framstå som oskälig. Exakt i vilka situationer som denna reglering skulle kunna vara tillämplig är dock oklart. Detta då det ej finns någon praxis som kan ge vägledning och förarbetena endast nämner en framtvingad fastighetsförsäljning som exempel på betydande skade-verkningar. I förarbetena till SBL yttrar dessutom departementschefen att det faktum att en skattskyldig skulle tvingas att sälja fast egendom talar emot att bevilja anstånd! Se 3.2.5 En förutsättning här liksom beträffande tveksamhetsfallen är att omprövning har begärts eller att ett överklagande har skett. Det finns ett antal i SBL 17 kap 3a-6 §§ särskilt angivna situationer när anstånd med betalning av skatt kan medges. Det är vid återföring av periodiseringsfonder, vid avyttring, med punktskatter, vid totaltjänstgöring samt vid handläggning av dubbelbeskattningsärende. Det finns dessutom en möjlighet att erhålla anstånd med skattebetalning enligt SBL 17 kap 7 § i det fall att synnerliga skäl föreligger. Denna paragraf är tänkt att fungera som en slags ''ventil'' vilken skall kunna tillämpas på sådana fall vilka ej faller in under någon av de andra reglerna för anstånd. SBL 17 kap 7 § är ganska närbesläktad med 2 § p3 dock med den skillnaden att 7 § kan tillämpas även om det ej föreligger vare sig en omprövnings-begäran eller ett överklagande. Det framgår ej av vare sig lagtext, förarbeten eller praxis vad som skulle kunna utgöra synnerliga skäl. Den enda säkra slutsats som kan dras är att avsikten är att tillämpningen skall vara ytterst restriktiv. Beträffande skattetillägg så finns här en ovillkorlig rätt att erhålla anstånd med själva skattetilläggsbeloppet. Detta framgår av SBL 17 kap 2a §. Rättsäkerheten är av största vikt vid all rättstillämpning, så även vid handläggningen av anståndsärenden. Den grundläggande principen inom skatterätten är legalitetsprincipen vilken är en förutsättning för att skatteuttag överhuvudtaget skall kunna ske. Denna princip finns beträffande skatter kodifierad i RF 8 kap 3 §. Förutsebarhetsprincipen vars innebörd är att reglerna skall vara utformade på ett sådant sätt att det är möjligt att förutse vilka konsekvenser ett visst handlande får riktar sig först och främst till lagstiftaren. Det är dennes sak att utforma sådana regler vilka ger en god förutsebarhet. I de fall när reglerna är oklara är det således ytterst lagstiftarens skyldighet att åtgärda bristerna. Andra principer vilka är av betydelse vid anståndshandläggningen är objektivitet, likabehandling samt officialprincipen. Innebörden av den senare är att SKV och förvaltningsdomstolarna har en skyldighet att se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Kravet på objektivitet innebär att SKV och förvaltningsdomstolarna är skyldiga att behandla ärendena objektivt och att lika fall skall behandlas lika. Likabehandlings- och objektivitetsprincipen finns kodifierade i RF 1 kap 9 §. Proportionalitetsprincipen innebär att en avvägning skall göras mellan den enskildes och det allmännas intressen samt mellan den skada och nytta som en viss åtgärd kan innebära. Denna princip finns kodifierad som en allmän princip i RF 2 kap 12 § 2st. Proportionalitetsprincipen har fått en större aktualitet under senare år efter Sveriges inträde i EU och inkorporeringen av EKMR i grundlagen samt efter det att RR har berört den i ett antal avgöranden. Särskilt vid tillämpningen av SBL 17 kap 2 § p3 och 7 § är denna princip tillämplig. Även om reglerna för anstånd med betalning av skatt successivt har förändrats i en för den skattskyldige gynnsam riktning så är reglerna trots allt fortfarande ganska restriktiva utom beträffande skattetillägg. Denna restriktivitet beror på att utgångspunkten är att beslutad skatt skall betalas oavsett om beslutet har vunnit laga kraft eller ej. Här borde enligt min mening hela synsättet ändras så att utgångspunkten i stället skulle vara att ett omtvistat belopp för vilket omprövning har begärts eller ett överklagande har skett automatiskt borde medföra anstånd. Endast i sådana fall där det är uppenbart att det av den skattskyldige gjorda yrkandet icke kan bifallas borde anstånd vägras. Vidare borde det enligt min mening finnas en möjlighet att erhålla anstånd med betalning av skatt av sociala skäl. Den reglering som finns i SBL 17 kap 7 § är så restriktiv att det förefaller som om avsikten är att den i princip aldrig skall tillämpas.