Undersökning om effektivisering av platsgjutna stödmurar ur ett ekonomiskt och miljömässigt perspektiv

Sammanfattning: Betongindustrin står för en stor andel utsläpp av växthusgaser. Detta är svårt att ändra på, eftersom de kemiska reaktionerna som skapar cementen släpper ut koldioxid. Stödmurar är en typ av betongstruktur som används vid vägbyggnad, brobyggnad och t.ex. där marken lutar och där jord måste hållas på plats. Syftet med detta arbete var att undersöka hur både kostnader och koldioxidavtrycket av platsgjutna stödmurar kan minimeras. Studien försökte optimera elementtjocklek för att minimera kostnaden och koldioxidavtryck och undersökte effekten av materialval. En typisk stödmursgeometri valdes och undersöktes i en parameterstudie där stödmursstorlek, elementtjocklekar och material varierades. Som material undersöktes både vanliga byggmaterial och klimatförbättrade material. Ett semiautomatiskt dimensionerings- och datainsamlande program i Microsoft Excel utvecklades och användes för att samla in och plotta hur kostnad och koldioxidavtryck varierade med olika geometrier och materialval. Geometrin varierades utifrån tumreglerna som används i branschen, och både slankare och tjockare geometrier undersöktes. Resultaten visar att i vissa geometri-scenarier existerar ”sweetspots” men de är inte alltid relevanta för användning i praktiken för att de befinner sig i väldigt tunna teoretiska element, och det krävs ganska stora marginaler för platsgjutna konstruktioner. Generellt kunde det visas att stödmurarna genom optimering kunde utformas slankare än dagens praxis, dvs att tjocklekar minskas, och därmed används det mindre betong och armering, vilket i vissa fall minskar både kostnad och koldioxidavtryck. Det finns en stor potential att minska materialmängder, men på bekostnad av något mer komplicerat utförande på byggarbetsplatsen.