"Psykosomatisk skrift. Psykosemantiskt sammanbrott." : En studie av litterära möjligheter och begränsningar i att skildra psykisk sjukdom utifrån begreppet gränserfarenhet

Sammanfattning: Studien undersöker, kartlägger och synliggör hur erfarenheter av psykisk sjukdom gestaltas och kommuniceras litterärt i tre samtida, nordiska verk: En dåre fri (2010) av Beate Grimsrud, Nonsensprinsessans dagbok: en sjukskriving (2018) av Isabella Nilsson och Jag är gråvit (2018) av Bjørn Rasmussen. Syftet är att synliggöra och fördjupa förståelsen för hur erfarenheter som tycks ifrågasätta språkets gränser kan formuleras och gestaltas litterärt. Med hjälp och mot bakgrund av Michel Foucaults begrepp gränserfarenhet diskuteras relationen mellan språk, gränser och sjukdom. Begreppet, som Foucault definierade som en intensiv erfarenhet som för individen till den yttersta gränsen av både liv och språk, lyfter flera perspektiv som är relevanta för uppsatsen. Utöver användandet av gränserfarenheten i uppsatsen aktualiseras flera teorier som sträcker sig utanför det litteraturvetenskapliga fältet och är anknutna till medicin, språk och sjukvård.   Studien har identifierat ett antal litterära tekniker som visat både sjukdomens konsekvenser och begränsningar – samtidigt som de också blivit en metod att skriva sig ur och bort ifrån dessa. Teknikerna har också visat sig omförhandla flera gränser och därmed upplöst motsättningar mellan exempelvis det friska och sjuka, allvar och komik, styrka och skörhet samt verklighet och fiktion. Studien har visat hur exempelvis användandet av motsatspar, kroppslig metaforik, färgkodssystem, ironi och komik, genrebrott och omskrivningar av existerande uttryck utgör litterära strategier för att framställa och omförhandla tillståndet av psykisk sjukdom. Användandet av den medicinska journalen i en skönlitterär kontext har konstaterats fungera som en litterär teknik för att framställa tystnad och förnekande något som flera teoretiker inom området betonar vara avgörande i framställningen av vansinne. Även skönlitterärt och fiktivt skrivande, oavsett självupplevt eller inte, har visat sig vara ett viktigt tillvägagångssätt för att närma sig en formulering av gränserfarenheten. Begreppet gränserfarenhet har fungerat som ett vitalt begrepp för att närma sig dessa texter. Samtidigt har flera av de litterära tekniker som identifierats tillfört insikt till gränserfarenheten som begrepp då det präglas av paradoxala och mångsidiga aspekter. I synnerhet har det bidragit med att uppmärksamma hur ett ”både-och” tillåts samexistera i såväl litterär gestaltning som i sjukdomserfarenhet vilket i sin tur nyanserat bilden av sjukdomen som formulerbar och formbar.