Ett evolutionärt perspektiv på ursprunget till människans uthållighetsförmåga under långdistanslöpning : en narrativ litteraturstudie

Sammanfattning: Bidrog långdistanslöpning till att sätta fart på människans evolution? Flertalet forskare argumenterar för att långdistanslöpning var en viktig drivkraft i människans evolution. Men har den här teorin ben att stå på? Arkeologiska fynd visar att släktena Homo och Pan skiljdes åt för 4,6 till 6,2 miljoner år sedan. Det är vid den här tiden människans förfader gick sin egen väg med andra ord och blev bipedala. Trots att bipedala gångarter inkluderar gång och löpning, anses löpning inte generellt ha spelat en stor roll i människans evolution eftersom människan är, likt andra hominider, underlägsna sprinters jämfört med de flesta fyrfotade däggdjur. Den här uppsatsen, baserad på en kvalitativ metod med en abduktiv ansats, kommer att bedöma hur bra människan är på fortlöpande långdistanslöpning och narrativt granska den fysiologiska kapaciteten att springa långa distanser hos människor och andra däggdjur. Långdistanslöpning och löpning i allmänhet ställer dock en del fysiska krav på kroppens rörelse- och stödjeapparat. Tack vare en mångfald av fysiologiska egenskaper som möter dessa krav presterar människan anmärkningsvärt bra på att springa långa distanser. Dessa fysiologiska egenskaper kan delas in i fyra krav löpning utsätter kroppen för; energetik, muskuloskeletal styrka, stabilitet och temperaturreglering, varav många lämnar spår i skelettet. De fossila spåren av dessa egenskaper tyder på att förmågan att springa uppkom inom det mänskliga släktet och att löpning kan ha varit en bidragande faktor till utvecklandet av den mänskliga kroppsformen.