Intensivvård efter självdestruktiv handling : En intervjustudie om specialistsjuksköterskans erfarenheter

Sammanfattning: Bakgrund: Självdestruktiva handlingar betraktas som symptom på underliggande känslomässig ångest. Patienter som behöver vård för självdestruktiva handlingar ökar, såväl antalet patienter som behöver intensivvård. Tidigare forskning kring intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att vårda patienter efter självdestruktiv handling är svåridentifierad, men den forskning som finns pekar på utmaningar för andra sjuksköterskor i vården av dessa patienter. Motiv: Antalet patienter som behöver intensivvård efter självdestruktiv handling ökar enligt statistik. Tidigare forskning har beskrivit vården som utmanande, men specifik forskning om intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter saknas. Studien syftar till att bidra med ny kunskap för att förbättra vården av denna patientgrupp. Syfte: Att belysa intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att vårda patienter efter självdestruktiv handling. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats utfördes. Det var 8 stycken intensivvårdssjuksköterskor som arbetar på en intensivvårdsavdelning i norra Sverige som deltog i var sin semistrukturerad intervju som utfördes under två veckor under november år 2023. Kvalitativ innehållsanalys utfördes. Resultat: Resultatet presenterades genom tre huvudkategorier: emotionell påfrestning, utmanande möten med patienter och anhöriga samt behov av utbildning och vårdorganisatorisk samverkan. Under dessa presenteras sju subkategorier: känslor relaterat till att vilja hjälpa – men inte kunna, känslor relaterat till en självförvållad och återkommande skada, utmaningar med att agera professionellt och ha förståelse för patienten, upplevelsen av hopp och utmaningar i anhörigmötet, behov av utbildning samt önskan om samarbete med psykiatrin. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskor möter utmaningar och känslor vid vården av patienter efter självdestruktiva handlingar. Studien visar på kopplingen mellan fysiskt och psykiskt lidande hos dessa patienter. För patienten betonar studien behovet av mer personcentrerad och förebyggande vård. För vårdaren understryker den komplexa emotionella reaktioner och behovet av ökad kompetens och stöd. Resultaten kan förbättra vården genom holistisk syn och medvetenhet om det existentiella lidandet. För verksamheten betonas vikten av samarbete och utbildning för att förbättra vården av dessa patienter.