S:t Eskils källa och Frimurarna : En mikrohistorisk studie om användningen av historiebruk i syfte att förena befintliga och nya inslag i naturen med grupptillhörighet

Sammanfattning: Historiebruk, så lyder beteckningen när man önskar att poängtera att något inom historia är skapat, någon har för avsikt att berätta sin version om det förflutna för oss. Eftersom det bakom varje avsikt finns ett urval av källor vilka styr det narrativ som berättas blir följden att andras osynliggörs. Men vad är inte skapat med en avsikt? Tradition likt historia är även den skapad av människor för människor. Uppbyggt på ett spår av källor av redan etablerade äldre traditioner som i sin tur är uppbyggda av källor som minnen och muntliga berättelser, sed och sedvänjor. Traditioner agerar som samhällets styrmedel som tillsammans formar identiteter, individuella såväl som nationella. Om det alltid finns ett syfte bakom något skapat, ett urval, hur kan vi då veta vad som är sant? Spelar hela historien i slutändan någon egentlig roll?  Ett monument eller minnesmärke räknas som ett slutgiltigt manifesterande av historiebruk. Syftet med denna uppsats är att med hjälp av en mikrohistorisk undersökning reda ut hur viktigt valet av plats är när man önskar uppföra ett monument. Vad är det som avgör, hur ser processen ut och hur är - i vad vilar - den retoriska tyngden hos olika intressenter? Som studium för arbetet valdes frimurarnas uppförande av minnesstenen vid S:t Eskils källa i Strängnäs som exempel.  Både historia och tradition utgör någonting skapat och kan även definieras som något fast, minnet däremot är något formbart sårbart inför manipulation. Pierre Nora förklarar historia som en aktör som önskar att förinta minnet och på samma sätt som historia skrivs om när ny vetskap om det förflutna framträder, måste även gamla traditioner ge vika för nya när ett samhälle står inför förändring. Och för att undvika konflikt måste förändringen ske i harmoni med det redan etablerade. Lieux de mémoire är vad Nora kallar det fenomen som upplevs vid särskilda platser där en händelse av historisk signifikans ägt rum trots avsaknad av materiella spår. Dess motsats är milieux de mémoire, det vill säga minnesplatser. Det undersökningen visar är att association med identitet är vad som skiljer dessa begrepp åt, men att de kan existera i symbios i naturen. Men om begreppen hamnar i obalans kan milieux de mémoire utgöra ett reellt hot mot lieux de mémoire vilket frambringar ett raison d'être - ett existensberättigande - hos den aktör vars identitet står inför förintelse, vare sig det gäller historia eller minne.